Istället för journalistik – politiska anklagelser
Martin Aagård: Det som är en bra nyhet i en tidning är ”putinism” i en annan.
Å, geting, var är din udd?
I tisdags kom i alla fall ett ordentligt sting från Expressens kulturchef Karin Olsson. Men så var det också i en artikel som mestadels handlade om hennes favoritämne – Aftonbladets kulturchef.
Och även om den var alltför välbekant var det ändå en ganska häpnadsväckande vinkel på just denna debattartikel. Hennes stick var nämligen ett svar på ett angrepp från undertecknad där jag kritiserade bristen på bevakning av högerextremismen i Ukraina. Den som enligt Expressens kultursida är i det närmaste obefintlig.
Men istället fick vi ett svar som handlade om hur en socialistisk despot tagit Aftonbladets kulturjournalister som gisslan.
För all del.
Jag rasslar mina kedjor.
Om ni ursäktar vill jag gärna återgå till det som är på riktigt. Konflikten i Ukraina.
Det finns faktiskt ingen debatt jag deltagit i på senare år som jag så gärna skulle ha fel i som denna. Ingen skulle vara gladare än jag om inte stora grupper av Ukrainas befolkning ansåg att framtiden för deras sargade nation var krig, etnisk separatism och auktoritära ledare.
Men så verkar tyvärr vara fallet.
Den hårda kärnan i Majdanupproret, separatismen i öst och separatismen på Krim (som i Karin Olssons värld inte verkar existera) och de fascistiska rörelserna förenas av en sak – de är alla en skev, uppgiven protest mot den genomkorrupta oligarkstaten. I alla dessa rörelsers politiska program återkommer kraven på att åternationalisera tillgångar och ställa politiska ledare och affärsmän inför rätta. De bär på en nationell, folklig vrede som är lätt att exploatera politiskt.
Oleg Ljasjko är en av de som för tillfället lyckats bäst med den saken. Utan tvivel på grund av sin våldsamma krigsretorik och aggressivt uppblåsa nationalism.
Berättelsen om hans framfart är vad vi i journalistbranschen cyniskt brukar kalla en ”bra nyhet”. Den har allt: Extremism, vapen, ekonomiskt kaos, ett lågfrekvent inbördeskrig i ett grannland. Det är en berättelse som vi tycker våra läsare bör känna till. En berättelse vi tycker det är vår skyldighet att berätta.
Men det som är en bra nyhet i en tidning är putinism i en annan.
Eftersom Moskva använder sig av den ukrainska fascismen i sin skräckpropaganda (och de använder den mycket) bör den förtigas, anser Olsson.
I ärlighetens namn är inte Olsson ensam om denna åsikt. Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg har lika glatt konstaterat att det inte finns några problem med högerextrema ledare i Ukraina. De som tror så stämmer in i den… (wait for it)… putinistiska propagandan.
Det är politikerns sätt att tänka. Inte journalistens.
Ledarsidan må vara förlåten eftersom den på sitt sätt är en politisk institution, men jag har haft större förhoppningar på kultursidan.
Till skillnad från Expressen-skribenterna så har jag verkligen inget behov av att anklaga konkurrenter för att vara putinister, leninister eller fascister. Jag tror snarare att deras ointresse handlar om ett famlande efter auktoriteter att luta sig mot i en komplicerad konflikt.
Anklagelsen att jag och hela min redaktion går i kulturchefens ledband, som lydiga jyckar blir därför en smula lustig. Trots hennes uppenbara vurm för fritt tänkande verkar det omöjligt för Olsson att bilda sig en uppfattning om till exempel Ljasjko utan att luta sig mot en enda auktoritet. I detta fall hänvisar Olsson till statsvetardoktoranden Anton Sjechovtsov. Gott så, men hon lyckas faktiskt förvränga vad han skrivit.
Han har bloggat om att Lyasjko är genuint dåliga nyheter (även han ser nyhetsvärdet) för Ukraina. Lyasjko är en politiker som påminner om den polske Andrzej Lepper, som även han samarbetade med antisemitiska grupper. Det mest skrämmande med Ljasjko är att han har stöd hos Social-Nationell samling, även känd som ”Patriot Ukraina” – en del av paraplyorganisationen ”Högra sektorn”.
”Populist” är Olssons väl avvägda beskrivning denne ytterhögerpolitiker. Absolut. Extremhögern har alltid en populistisk retorik som lovar social rättvisa. Det har Svoboda, det har Gyllene gryning och Jobbik. Och det har Ljasjko. Men räcker det som beskrivning?
Det jag efterlyst i denna debatt är inte fler journalister som intervjuar experter och agerar språkrör åt statsvetare. Jag efterlyser journalistik som inte vill imponera på någon annan än sina läsare. Journalistik som inte ser sig själv som en del av en historisk geopolitisk konflikt.
Jag kan passa på att bjuda på en liten nyhet: I dag sitter ledaren för den nazistiska paramilitära kampgruppen Azov i Kievs lokala parlament, tack vare att han kandiderat för Lyasjkos parti. Hans namn är Oleg Mosiytjuk. Hans kampgrupp hävdar att de har svenska frivilligsoldater i sina led. Om så är fallet är dessa svenskar några av många volontärer som nu kommit till östra Ukraina för att få chansen att skjuta mot levande måltavlor. I veckan kom uppgifter om att en rysk-israelisk bataljon kanske är på väg dit. Redan har vi sett kosacker, tjetjener, nämnda nazister och en hoper andra ansluta till konflikten.
De privata miliserna och de rysknationalistiska separatisterna i östra Ukraina hoppas alla på att auktoritära ledare ska ta dem ur den misär de lever i. En fanatisk förhoppning som drabbar den civilbefolkning på vars sida Olsson påstår sig stå.
Extremismen i Ukraina innebär kanske inte Europas undergång. Men hur kan man vara så ointresserad? Hur kan man inte tycka att detta är nyheter som ens läsare borde få ta del av?
Det finns nog bara ett svar. Olsson vet inte vad som pågår. Och hon bryr sig inte nämnvärt så länge hon kan hitta ännu en anledning att kritisera Aftonbladets kulturchef.
