Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Evald, Osvald

”Jag kan ju inte ta livet av varenda kotte”

Viveca Sten speglar dagens rasism i nya deckaren om idyllen Sandhamn

BÖRJADE SENT Trots sina framgångar inom genren upptäckte Viveca Sten deckare först vid 36 års ålder. ”Jag vet inte varför, det blev bara inte av innan. Den allra första deckaren jag läste var en Elizabeth Georgebok, minns jag.”

FÖRFATTARINTERVJU. Morden i Sandhamn – nu med samhällspatos.

Främlingsfientliga strömningar drabbar skärgårdsidyllen i Viveca Stens nya bok.

– Den har fingret på pulsen om vad som händer i Sverige just nu, säger hon.

Trots att hon har hunnit bli 53 år gammal är Viveca Sten något av ett underbarn inom deckargenren. Hon läste sin allra första deckare först som 36-åring, och var 49 när succédebuten ”I de lugnaste vatten” publicerades 2008. Men sedan dess har hon hunnit skriva hela fem böcker till – varav två har blivit miniserier på TV4 – och på allvar börjat ge sig in i kampen om det slitna epitetet ”Sveriges deckardrottning”.

Vidgar sina vyer

Nu sitter hon på en hotellbar vid Strömkajen i Stockholm för att prata om ”I farans riktning”, den sjätte boken i serien om barndomsvännerna Thomas Andreasson och Nora Linde och deras möten med ond, bråd död i skärgårdsidyllen Sandhamn.

– Den här boken är mer samhällsförankrad än något jag har skrivit tidigare. En läsare sa till mig i höstas: ”jag älskar dina böcker, men de speglar inte Sverige som det ser ut i dag”. Jag tänkte att det stämmer ju faktiskt; det har bara varit personer med svenskt ursprung i mina tidigare böcker, säger hon.

Polis med assyriska rötter

Lösningen blev att introducera Aram Gorgis, en polis med assyriska rötter som har en viktig roll i handlingen. En främlingsfientlig organisation med namnet ”Nya Sverige” figurerar också i boken.

– ”Nya Sverige” är en representant för mycket av den problematik som finns i Sverige idag, med de främlingsfientliga partier och organisationer som breder ut sig. De är motpolen till Aram och den verklighet han lever i.

Du har sagt att du stör dig på författare som skriver att brottslingar ”arresteras”, när det i själva fallet heter ”anhåller”. Är det generellt sett för många faktafel i svenska deckare?

– Jag vet inte, men jag kan ge dig ett exempel på grova faktafel: den tredje boken i Stieg Larssons Millenium-trilogi (”Luftslottet som sprängdes”, reds anm). Ett exempel: under en brottmålsrättegång upphäver domaren på eget bevåg förmyndarskapet för Lisbeth Salander. Det är en förvaltningsrättslig åtgärd, om en domare hade försökt göra så på riktigt hade hela domen rivits upp.

De flesta deckarförfattare har en hjälte, men du har två. Vem är viktigast för böckerna av Thomas och Nora?

– Båda är lika viktiga, men det är lustigt hur man ser på dem i utlandet. När jag pratar med tyska journalister fokuserar de på mycket på Thomas, men spanska journalister frågar mest om Nora. Det är ganska fascinerande.

Någon räknade ut att du har tagit livet av fem procent av Sandhamns befolkning i dina böcker. Vad är det som lockar med att ta livet av dem?

– (skratt) I de senaste böckerna har jag ”outsourcat” mordoffren, så Sandhamnsborna har klarat sig. Jag kan ju inte ta livet av varenda kotte. Skämt åsido, jag är oerhört stolt över Sandhamn och är väldigt engagerad i hela området. Nyligen hade de nordiska utrikesministrarna en konferens därute, och då gav jag dem en personlig, guidad tur.

En svensk Agatha Christie

– Jag började inte skriva deckare för att få frossa i blod: hjärnsubstansen skvätter inte i mina böcker om man säger så. Jag är mer åt Agatha Christie-hållet, det som fascinerar mig är pusslet och mordgåtorna. Det tilltalar den juridiska delen av mig, jag som själv varit jurist i hela mitt liv.

Fråga från Arne Dahl

... som intervjuades förra lördagen:

Vilket är det allra mest typiska Sandhamnsbrottet?

– Det måste vara att bli knuffad överbord från en båt,

Följ ämnen i artikeln