En äkta hipster
Carsten Palmaer om bebop, Lars Werner och jazzen i Sverige
Jag är ledsen, men jag måste inleda den här artikeln med att försöka sätta läsaren i arbete.
Alltså: slå på datorn. Gå in på YouTube eller någon liknande inrättning – leta rätt på Un Poco Loco med Bud Powells trio. Lyssna.
Färdig? Nu har du hört bebop. Eller bop, som det också kallas.
Bebop uppstod när unga musiker från de svarta storbanden i 1940-talets USA gjorde uppror och skapade en orolig, hetsig musik, med brutna rytmer och en harmonik som inte syftade till skönhet. För en äldre generation var musiken obegriplig, påstridig, farlig och ful.
Orkar du med ytterligare en interaktiv övning? Leta rätt på Whispering med Tommy Dorseys storband på datorn. Lyssna på den. Lyssna sedan på Groovin´ High med Dizzy Gillespie och Charlie Parker.
Melodin i Groovin’ High är uppbyggd på samma harmonier som Whispering, men det mjukt svepande har blivit stötigt och kantigt, det förföriska har blivit trotsigt. Det är ett annat tonspråk, en musik man måste vänja sig vid för att tycka om.
– Bebop är kommunism i musiken, sa Tommy Dorsey.
Det är en rätt tvivelaktig analys. Även om Dizzy Gillespie var partimedlem i början på 40-talet så var det inte riktigt den sortens revolution det handlade om. Men Lenins paroll ”Hellre färre men bättre” kunde bopens pionjärer ha gjort till sin. Bebop var ingen musik för alla. Det var musik för en ung, kaxig svart elit.
Bopmusikerna utmanade – i likheten med punken trettio år senare – den goda smaken. Men till skillnad från punkarna var bopens pionjärer påfallande tekniskt skickliga och harmoniskt avancerade. Utövare och lyssnare var stränga och tålde inga banaliteter. De utvecklade ett speciellt språk, en för utomstående främmande klädstil och humor. De invigda kallades ”hipsters”; att vara hip betydde att vara införstådd, medveten.
Det var nu jazzen tog steget från dansmusik till modernistisk konst, från att vara ungdomens förförare till att bli en angelägenhet för intellektuella. Det innebar en fantastisk musikalisk utveckling och medförde att den breda publiken började söka sig till mindre avancerade former. I texten till Rock'n Roll Music förklarar Chuck Berry varför: moderna jazzmusiker spelar för fort, tappar skönheten i melodin och får den att låta som en symfoni.
I Sverige slog den ursprungliga bebopen aldrig riktigt igenom: krigets avspärrningar och en långvarig strejk i skivindustrin bidrog till att den nya musiken inte kom över Atlanten förrän i slutet på 1940-talet. Då hade den redan börjat ersättas med vad man grovt sett kan kalla en syntes mellan bop och swing, mera melodisk och lättillgänglig, vanligen spelad av vita musiker.
Den tycks ha tilltalat den svenska publiken, även om en tonårig Georg Riedel fick fly för livet från en folkpark i Härjedalen sedan han hävdat att Lars Gullins musik – som ortsborna inte kunde dansa till – var stor konst.
Lars Werner, född 1934, tog till sig den klassiska bebopen med hull och hår. Han kom från en högborgerlig miljö, fuskade i måleri och dikt innan han blev jazzpianist. Mera känd än för sin musik är han för att ha saltat i pianot och tagit Olof Palme på kuken (en vedertagen hälsning hipsters emellan).
Nu har hans bror Mats Werner skrivit en biografi över Lars Werner, En lycklig skit, en titel som nog mer uttrycker en kärleksfull lillebrors önskan än en sanning. Så vitt jag kan läsa mig till var Lars Werner varken lycklig eller en skit.
Han turnerade i Tyskland på 50-talet och drogs in i 60- och 70-talens teatermodernism, jobbade med Pistolteatern och med Staffan Westerberg. Han experimenterade med klanger och tystnader inför en publik som var omväxlande konfunderad, imponerad och uttråkad. Att döma av de många tidningsklippen i boken – omsorgsfullt samlade av Werners mamma – tycks hans experiment ha mötts med hövligt intresse från kritikerna.
Han var för övrigt själv kritiker i Orkester Journalen, en utmärkt sådan, rolig, välformulerad och skamlöst subjektiv. Sorgligt nog minns jag hans ordval bättre än hans pianosolon, som tenderade att skymmas av alla experiment och happenings. Det är lättare att minnas hans medmusiker: Christer Boustedts altsax och Janne – ännu inte ”Loffe” - Carlssons klingande, melodiska trumspel.
De skivor som följer med En lycklig skit får mig inte att ändra uppfattning: bäst låter det om bopklassiker som Round Midnight och A Night in Tunisia. Här finns också några fina originalkompositioner av Werner, tydligt inspirerade av den mest lyriske av bopens pionjärer, Tadd Dameron. Hyssen och upptågen har inte åldrats lika väl.
Jazzen blev ännu friare, släppte bopens komplicerade harmonik och började ägna sig åt att böja toner och klanger. Till slut blev den så fri att den slog i väggen. När musiken nått en viss grad av frihet kommer den inte längre. Då återstår bara tystnaden.
Lars Werner föll inte, som så många i hans generation, offer för tung narkotika. Han söp sig metodiskt till en svår diabetes och dog, som så många i hans generation, innan han fyllt 60.
Och jazzmusiken? I Sverige organiserade den sig i folkrörelseliknande former och omhändertogs senare av myndigheterna.
Det står inte mycket bättre till i hemlandet USA. De jazzklubbar som finns kvar i New York förefaller överleva tack vare kulturintresserade asiatiska turister.
Lars Werner sa att han avskydde jazzkonserter och var glad att han lärt sig spela när jazz fortfarande var dansmusik. Så bröt han till slut med den elitism han fostrat sig själv i.
Och jazzmusiken lever trots allt vidare.
