Hon lämnar ett tomrum som ingen kan fylla
Gunnel Lindblom har gått bort – en stor förlust för svensk teater
För ett antal år sedan ville jag lära mig lite om teater, om det praktiska arbetet som ledde fram till premiären. Jag följde en uppsättning av Strindbergs Fadren på Dramaten, från första repetitionsdag fram till premiären. Gunnel Lindblom spelade Amman. Under repetitionerna fällde hon sina repliker, följde regianvisningarna, men utan särskilt många frågor eller med några större åthävor.
Vid premiären hände det. Plötsligt liksom exploderade hennes Amma, replikerna kom djupt inifrån, det fysiska spelet gav rysningar – hur hon kunde skifta mellan olika känslolägen, mellan förtvivlan och ömhet, mellan raseri och eftertänksamhet.
Hennes skådespelarkonst krävde en publik, ett levande möte där hon gav oss den ena rollfiguren efter den andra av sådan styrka och auktoritet att hon måste ha riskerat att hämma de som kom efter henne i samma roller.
Gunnel Lindbloms karriär sträckte sig över närmare 70 år – ett liv, långt, rikt och fyllt av teater och film, så oerhört mycket mer än vad en minnesruna kan rymma. Utbildad vid Göteborgs stadsteater under de första åren av 50-talet, blev hon efter några roller där och efter att ha filmdebuterat i Gustaf Molanders film Kärlek kontaktad av Ingmar Bergman. Han verkade då på Malmö stadsteater och Lindblom gjorde roller i bland annat Peer Gynt och fick ett genombrott som Gretchen i Bergmans uppsättning av Goethes Ur-Faust.
Lite slarvigt kan man ofta tala om en skådespelares bortgång som en förlust för svensk teater. I detta fall är det uttrycket på sin plats
Så blev hon en av Bergmans skådespelerskor: Jungfrukällan, Smultronstället, Tystnaden, Nattvardsgästerna, Det sjunde inseglet … Och på Malmö stadsteater en rad roller i pjäser av Strindberg, Molière, Moberg, Ibsen – mest klassiker. Det var under den tid då Bergman förändrade den svenska teatern. Hon arbetade för tv-teatern kring decennieskiftet 1960 och från slutet av 60-talet återfinns hon på Dramaten. Där gjorde hon ett femtiotal roller.
Hon regisserade också, inte bara en rad filmer på 70-talet efter att ha verkat som regiassistent åt Ingmar Bergman. På Dramaten gjorde hon ett trettiotal uppsättningar, den senaste – jag skriver den senaste som levde hon än, men det blev den sista – Ritter, Dene, Voss av Thomas Bernhard. Jag minns även hennes detaljrika och pregnanta uppsättningar av Jon Fosse (Flicka i gul regnrock 2009, En sommardag 2010) eller den (efter 30 år!) oförglömliga A R Guerneys Kärleksbrev med Anita Björk och Jan-Olof Strandberg (1991).
Som skådespelare gjorde hon starka intryck. Det är ingen slump att hon de senaste åren framställde den blinde siaren Tieresias i Eirik Stubøs Sofokles-trilogi. Med självklar auktoritet stötte hon siarstaven i marken och profeterade med en stämma som tycktes nå oss genom årtusenden. Replikerna fälldes som huggna i grekisk marmor.
Främst är det naturligtvis hennes rollprestationer som etsat sig fast. Det fanns hos Gunnel Lindblom en integritet, även vid de tillfällen jag kunde samtala med henne privat, och en blick för det psykologiska, inte minst en tidig blick för kvinnors psykologi. På scenen var hon en kraftkälla som hade den där speciella förmågan att arbeta sig fram till ett avtryck inom de ramar som regin gav.
Lite slarvigt kan man ofta tala om en skådespelares bortgång som en förlust för svensk teater. I detta fall är det uttrycket på sin plats. Gunnel Lindblom lämnar en rad starka minnen efter sig, men hon lämnar också ett tomrum som ingen, jag säger ingen, kan fylla.
