Dagens ögon på dåtidens sexism
Margareta Strömstedt ser tillbaka på livets perspektivskiften i sin nya bok
Margareta Strömstedt har passerat 80 men har varken mist språkelegansen eller uppriktigheten. Hennes senaste, Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte är en personligt resonerande minnes och klippbok om livets perspektivskiften och om människor hon mött. Denna hennes senaste bok har fått en medvetet publikflörtande titel - en sån där kvällstidningsaktig som alstrar klick - men den pekar också ut ett djupare självkritiskt tema som varieras i flera av texterna.
Margareta Strömstedt, gift med den välkände kulturchefen och sedermera chefredaktören på Expressen, Bo Strömstedt, började redan som småbarnsmamma skriva om barnkultur i Dagens Nyheter och gjorde i många år kulturprogram på dåvarande Sveriges Television. Hon har skrivit barnböcker och en biografi om Astrid Lindgren. Men det var först efter 50 som hon vågade skriva de självbiografiska vuxenverken och etablerade sig som författare.
I Julstädningen och döden (1984) och Församlingen under jorden (1990) återvände hon till uppväxten i Småland, till frikyrkofadern, den psyksjuka mamman och lillebrodern som tog livet av sig som 26-åring. Djupt personliga livserfarenheter blev litteratur som talade till många. I memoarboken Natten innan de hängde Ruth Ellis (2006) speglade hon sitt eget kärleks- och frihetslängtande kvinnoliv i andra sorters kvinnoöden.
Den som vill förföra men inte orkar är norskdanske författaren Aksel Sandemose. På 60-talet en omsusad tolvtaggare i den stockholmska kulturelit Margareta och Bo Strömstedt rörde sig i. Efter en lunch och ett flera timmars förtroligt samtal på Operakällaren, tog Sandemose, då ”trött och gammal” den 27-åriga fru Strömstedts händer och smickrade henne med vad han trodde var den ultimata komplimangen. När hon beskriver scenen är det fortfarande inte avgjort om hon blev arg eller glad, om hon kände sig förminskad eller åtråvärd. Det är så skicklig hon är. Hon gör det möjligt för läsaren att vara med, känna efter och avgöra själv.
Detta är bara en av flera liknande situationer som Strömstedt drar fram ur dåtidens dunkel och granskar med nutidens feministiskt medvetna ögon. En gång när hon var gravid i sjunde månaden utsattes hon för ett sexuellt övergrepp i en limousine av en känd östtysk EG-tjänsteman som hennes make skulle intervjua. En annan gång tillät sig en av de fina cheferna för Svensk Filmindustri att treva innanför hennes trosor under en filmvisning. Hon ställde inte till med någon skandal alls. Hon låtsades som ingenting. Hon var ju urringad. Därför förförisk. Och ville inte dra skam över männen.
Man kan också säga att hon fattade vad som gällde och skötte sina kort väl. Hon ville ju inte sluta som sin hysteriska mamma.
Men det kapitel som sätter mest spinn på mina tankar handlar inte om det hon kallar sin ”feghet” och ”anpasslighet” utan om motsatsen. I ”Jag tar stryket” berättar hon om den vilde och trotsige lillebrodern som redan vid sex, sju högt ifrågasatte faderns ord under predikningarna. Hon jämför honom med Astrids Lindgrens Emil, Pippi och Ronja. I broderns uppror mot faderns bibliska tro och byns inskränkthet ser hon en närmast utopisk kraft, en hjärnstammens och fantasins strävan mot ”viktlöshet”. Hon försvarar envist ”barnet inom oss”.
”Re-volution betyder ordagrant att RULLA TILLBAKA till ursprunget”, skriver hon. ”Re-volution betyder ”Gör mig levande igen”.
Jag önskar att hon hade utvecklat det där. För få talar om utopiska busbarn nu för tiden.
