Maffian i Börshuset
Carl-Michael Edenborg om Svenska Akademiens hederskultur och beskyddarverksamhet
Vi känner namnen på grenarna som lämnat den ruttna stammen: Kerstin Ekman (1989), Lotta Lotass (2015), Kjell Espmark, Klas Östergren, Peter Englund (förra veckan), Sara Danius och Katarina Frostenson (i torsdags kväll).
Akademiens kropp liknar den sargade, ben- och armlösa torson som hittas i Dykärret på Södermalm i inledningen till 2017:s bästa svenska bokdebut, Niklas Natt och Dags 1793: en tragisk roman som utspelas kort efter att Akademien upprättats och dess instiftare avlivats.
Svenska Akademien är idag så stympad att autonomin tycks utspelad: till skillnad från de flesta ödlor förmår Akademiens kropp inte längre skapa nya lemmar.
Men dels finns proteser: lösarmar, lösben, lösnäsor – ja, varför inte löskroppar? En Svenska Akademien-protes är en absurd tanke – dock kräver absurda problem absurda lösningar. Hacket i maskinen liknar en databugg, en tvångstankesloop: är spelarna färre än tolv kan de inte välja in fler – och därmed ändar spelet.
Dels bedrar skenet: det skulle räcka att två tre av de Akademiledamöter som "avgått" (som vägrar spela spelet trots att spelet fortsätter att spela dem!) deltar i en omröstning för att åtgärda problemen.
Jag tror inte att Svenska Akademien kommer falla. Den kommer med tiden att reparera sina glitchar, slicka sina sår, tvätta bort sina skamfläckar – men å! De stackare som tar emot Nobelprisen i höst – de kommer att rodnande gråta hela vägen till banken!
Anledningen till att jag tror det är att Akademien lever i symbios med ett annat, lika absurt, parasitärt, förmodernt system som tycks lika omöjligt att bli av med som herpesviruset: monarkin.
I tisdags fick jag några av Studio Etts lyssnare att hoppa högt genom att kalla Svenska Akademien för "ett kriminellt nätverk". Direktsändningar har sina sidor. Min tanke var att metaforen "maffia" är död och måste ersättas med ett nytt uttryck för samma idé, ett som kunde väcka bedövade känslor och kritiskt tänkande.
Kontrasten mellan en "kunglig akademi" och ett "kriminellt nätverk" är chockartad på samma sätt som smuts – i enlighet med antropologen Mary Douglas berömda tes. Om de inte hålls isär skapas kaos. För de består av i stort sett, men inte i varje detalj, strikt motsatta språkliga kedjor:
Den ena sidan är rik och smakfull: frackar/aftonklänningar, ordnar, kungligheter och aristokrati, palats, livvakter med legala vapen, kaffeflickor, storslagen välgörenhet, dyra bilar. Den gruppen består oftast av välutbildade vita människor från över- och övre medelklassen, uppväxta i geografins maktcentrum, som blir gamla.
Den andra sidan är rik och smaklös: dyra kostymer, bling-bling, livvakter med illegala vapen, högar med cash och kola, champagnevaskning, horor, tortyr, mord, dyra bilar. Den består oftast av kåkfarare och missbrukare, med familjer som varit geografiska pionjärer, som hoppat av skolan, vuxit upp i periferin, som dör unga.
Förutom dyra bilar och pengar och palats förenas de av ytterligare en sak: de anser sig stå över lagen.
Tomas Lappalainens böcker om de tre stora italienska maffiorna och nationalstatens uppkomst hävdar att stater uppstår ur beskyddarverksamhet. Kriminella gäng har steg för steg och under våldsam konkurrens med andra gäng, lyckats etablera sig som gudomligt sanktionerade makter som nådigt tar in skatter i utbyte mot trygghet.
Lappalainens idé har ekat under läsningen av den monumentala textmassan av texter som väller fram kring Svenska Akademien för närvarande.
Materialet är helt annorlunda än för två år sedan, då jag läste in mig på institutionen inför en essä i magasinet Fokus med titeln "Litteraturens omertà": jag hävdar där att Akademien visserligen är en maffia, en för- och ickedemokratisk institution och en hederskultur, men att den nog kommer att stå stark ett bra tag till.
Förutsägelser är knepiga. Mycket handlar om skam – som alltid inom hederskulturer. Det laddade begreppet pepprar intervjuer, öppna brev, slutna brev, attacker, motattacker, viskningar och rop. Vad som sker inför offentlighetens häpna blick är ovanligt: en skenande hederskultur, en ärans språkapparat utan nödstopp.
Tänk dig detta: en person som verkat i smyg, med mäktiga beskyddare och omertà, tappar plötsligt byxorna och får en strålkastare i plytet och inser att den står på en jättelik scen – alltihop i ett och samma vansinniga och på något sätt sublima ögonblick. Paniken.
Denna avslöjade hederskultur skänker en förklaring till varför Horace Engdahl i Expressen (10/4) ryar om "brott mot tystnadsplikten" (som om en akademiledamot vore en läkare eller en präst!); varför Kjell Espmark säger sig vara "bunden av sin ed att inte prata öppet"; varför polisanmälningar, advokatbyråer, misstankar och anklagelser om läckor, korruption, mutor, våldtäkter, lögner och spelfusk viner som rikoschetter kring Stortorget.
Är det förresten inte en historiens ironi att ett av advokatkontoren heter "Hammarskiöld", vilket också var namnet på en som för 200 år sedan var en av de mest radikala kritikerna av Akademien – den gode Lorenzo, salig i åminnelse.
Absurda institutioner i kris producerar patafysiska krumbukter: på kort tid har Akademiens knasigheter förvandlat dess ärevördighet till en kasperteater, en Punch & Judy – inför en värld där några bryr sig om sådant som litteratur, konst, skönhet.
Akademiens absurdism är samma som monarkins: de är fördemokratiska ordningar som överlevt tvärs genom demokratins utveckling. Dess apparater har funkat genom ett sammelsurium av juridiska former, som byggts på och lappats och lagats med tiden. De är slippriga som ålar.
I jämförelse med andra västerländska demokratiers kulturella maktcentra framstår Svenska Akademien som säregen. Bland svenska maktcentra som unik:
Ingen – vare sig Bonniers, Ax:son Johnsons stiftelse, ABF, Aftonbladet kultur, Statens kulturråd, Vetenskapsrådet, Författarfonden and so on and so forth – har någonsin lyckats med konststycket att bli så rutten.
Den har nämnts, men jag anser att den har fått för litet uppmärksamhet i denna sängkammarfars: den kungliga elefanten i rummet. Slutstycket i Horace Engdahls Expressen-artikel:
"Det har spekulerats i pressen om att Hans Majestät Konungen skulle kunna ingripa, men […]. Vår höge beskyddares stöd inspirerar oss att se till att Akademien förblir trogen sin historia och sin egenart."
I en teveintervju gjord dagen innan uttalar sig nämnde Beskyddare till SVT sålunda:
"Jag är ju beskyddare också, och jag tar mitt ansvar på så sätt att jag blir informerad om vad som kommer att ske och vad som har hänt under den gångna tiden. Och vi hoppas ju på att det här ska kunna lösa sig på bästa sätt för Akademiens framtida verksamhet, för det är en otroligt viktig institution i Sverige, och för kulturen och framför allt för nobelprisets utdelande och så vidare."
Hans Majestät Konungens fördemokratiska beskyddarverksamhet började hårdgranskas redan i boken Den motvillige monarken (2010), som kom som en chock för vårt upplysta samhälle. Nu har ytterligare en del av verksamheten utsatts för offentlighetens ljus: det var på tiden – för en monark i tiden.
Även utan monarkin kan Svenska Akademien ägna sig åt sina missbruk ("traditioner"): sina skimrande ceremonier, lyxiga uniformer, överflödande måltider, nådiga håvor och pråliga skänkor, spännande möten i palatset eller någon lyxvåning.
Men utan monarkins beskydd skulle Akademien inte kunna göra det i smyg, de skulle tvingas lyda demokratins jobbiga spelregler:
Stipendierna till konstnärer och författare skulle utlysas och sökas och avslås eller godkännas – istället för att de slängs ut som nådegåvor utan förklaring; affärerna med fastigheter och annat skulle redovisas som i vilket bolag eller förening som helst; brottslighet skulle inte kunna mörkas hur mycket och hur länge som helst med hänvisning till omertá.
Men så länge demokratin är en monarki (!?), så länge det kulturella-kriminella nätverket försvarar sin hederskultur, så länge intellektuella säljer sitt oberoende för en guldslant – så länge kommer vi att få dras med Svenska Akademien.