Mitt i prick
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-09-12 | Publicerad 2011-09-09
Po Tidholm ser Jägarna 2 – och minns hotet om våld i barndomens Hälsingland
Verklighet och fiktion är i fallet Jägarna två kommunicerande kärl. När jag ser om Jägarna – det vill säga den film Kjell Sundvall gjorde för femton år sedan – slår det mig hur väl dess bilder stämmer med hur jag upplever Norrland i dag. När den kom kritiserades filmen intensivt för sin missriktade autenticitetssträvan. ”Det ser inte ut sådär”, menade kulturskribenterna. ”Männen kör inte pick-up och har rutiga skjortor, och man har inte hemvändardagar med parader, som i amerikanska småstäder.”
Nej, det kanske man inte hade. Men nu har man det.
Jägarna spelades in i Älvsbyn och kommunen gick in med pengar i projektet. Folk gick man ur huse för att agera statister. Det var en stor händelse, och även efter det visat sig att filmen skildrade orten och dess invånare på ett extremt nedsättande vis gladde man sig åt uppmärksamheten och gjorde snarare allt för att leva upp till Sundvalls bilder.
Med Jägarna 2 förhåller det sig på liknande vis. Premiären förlades till Överkalix som tack för stöd, statister och miljöer och tidigarelades i förhållande till övriga landet för att inte krocka med älgjakten. Kommunalrådet klippte band och pratade om att filmen satt samhället ”på kartan”. På en vecka sågs filmen av 70 procent av Överkalix befolkning, det vill säga alla som överhuvudtaget fysiskt kunde infinna sig i bion på Folkets hus.
Jägarna 2 handlar inte särskilt mycket om jägare. I fonden finns en pågående älgjakt, och Sundvall frossar stundvis i bilder på jaktklädda karlar (en hel del produktplacering där) och ångande älgvommar, men varken jakten eller jägarnas moral är i fokus. Ändå är titeln kongenial med innehållet – som ett slags rubrik på en granskning - och det är högst förståeligt att filmbolaget velat använda den igen.
Jägarna som kollektiv är en mäktig grupp i svenskt samhällsliv. De har inflytelserika lobbygrupper, förgreningar in i riksdag och näringsliv och är som historiska väsen omgivna av många myter. Jägaren är en fri gestalt, utrustad med vapen, farlig och hotfull men samtidigt en omhändertagande familjeförsörjare. Och har Andreas Carlgren fast i ett skruvstäd.
Att filmtiteln är gångbar hänger också samman med den aktuella landsbygdsdebatten. Jägarförbundets provokativa bredsida mot naturvårdsorganisationerna på Dagens Nyheters debattsida i veckan är ett tydligt exempel på hur detta lilla särintresse målmedvetet försöker göra sig till talesmän för hela landsbygden, och hur mycket deras agenda skymmer alla andra, långt viktigare, frågor.
Vad man än anser om Jägarnas kvaliteter går det inte att förneka att den synliggjorde något. Nog visste alla redan innan att Norrlands män var fast i gamla patriarkala strukturer, men filmen visar hur de upprätthålls genom en primitiv hederskultur där den som lämnar värdegemenskapen omedelbart riskerar att stämplas som feminin.
Det komplicerade med den diskussion som följde av Jägarna var dock att filmen i många avseenden framstod som rätt oreflekterad - det var helt enkelt omöjligt att avgöra om filmen var en del av själva problemet. Detsamma kan sägas gälla även Jägarna 2.
Resultatet är hur som helst att filmerna analyseras som om de vore verklighet.
Jag tror delvis det handlar om bristen på förståelse för Norrland, att det blivit en så exotisk plats att fiktion passerar som verklighet. Den urbana normen är så dominerande att skogen, grusvägarna, myrarna och kalhyggena i någon mån blivit ett fiktionens landskap. Råkar man bo i det har man inget annat val än att spela med om man vill vara någon, det är rollen man tilldelats. Dessutom, och det är rätt skrämmande, gör man det bra.
Peter Stormare spelar i den nya filmen en lokal polis och jägare vars – utan att avslöja för mycket – lokala tolkningsföreträde utmanas av Rolf Lassgårds karaktär. Han kommer utifrån, har högre rang och en annan moral. Stormare gör det bra; han är stor och fysiskt hotfull och i rösten finns en undertryckt aggressivitet som när som helst kan brisera. Jag känner ett verkligt och påtagligt obehag inför hans karaktär.
Och så här är det: Peter Stormare kommer, precis som jag, från Arbrå i södra Hälsingland. När han gör sina norrlandsroller är det den dialekten han använder. Rösten ligger lågt i registret, ljuden kommer ur strupen, magstödet och ilskan trycker på, saliven sprutar. Han låter som de arga papporna som skällde på pojkarna jag lekte med, som de packade männen utanför Folkets park. Han låter som de som bestämde, de som omgav oss andra. Han påminner mig om hur det var att växa upp med ett ständigt hot om våld. Det är med andra ord svårt för mig att skilja fiktion från verklighet. Det blir lite grumligt här.
Ibland tycker jag i och för sig att Stormare tar i för mycket, att han spelar över. Men manlighet är ju faktiskt också bara ett slags teater och i ett litet norrländskt samhälle finns det egentligen bara en roll att spela för männen, och det är den osårbare jägarens. Jag kommer ihåg när vi kom i målbrottet och började testa våra röster för att se om de bar. Allas gjorde inte det, de sorterades ut och fick så småningom flytta till Fjollträsk.
Norrlandsförfattaren Per Olof Sundmans debut från 1957 hette lustigt nog också Jägarna, och den första novellen i boken handlar om just detta; om den manliga gemenskapen. Efter att jakten avslutats vägrar en av jaktlagets medlemmar att återvända till gruppen. Han försvinner i terrängen. Man förstår egentligen inte varför. När de övriga f
örsöker förmå honom att komma tillbaka springer han genom skogen, uppåt bergen. Kamraterna förvandlas till jägare och den flyende till ett villebråd. Jakten pågår i ett dygn och när de äntligen fått fast honom och sitter vid lägerelden igen frågar de varför han flydde.
Mannen stirrar sammanbitet in i elden och svarar: ”Ni jagade mig ju.”
Po Tidholm
