Splittrad kvinnokamp är bra kvinnokamp
Feminism flera rörelser för att frigöra människor från förtryck
När syrligheter och invektiv viner på Twitter och i kommentarstrådar på Facebook kan jag inte vara ensam om att undra vad som hände med systerskapet. Det där som man kunde spreja lite sorglöst: ”Systerskap ger styrka”. Nu finns en sorts råttan-på-repet-känsla i stället.
Webbsajten Rummet skapas för rasifierade feminister och antirasister. Ifrågasätts för separatism. Får stöd. Svarar med en än tydligare separatism. Får kritik igen. Transfeminister ifrågasätts som kvinnor. Protesterar. Och så vidare och så vidare.
Den splittring som syns allt tydligare beror både på att kvinnorörelsens norm ifrågasätts mer och att det samtidigt finns större möjligheter att göra sin röst hörd. En demokratisering av det offentliga samtalet alltså. Men myntets baksida – näthat, kommentarsfältherrar – har tagit så stor plats att dess framsida förnekas eller rentav inte ens uppfattas positivt.
Normen definieras också tydligare: om det förr bara var tal om heterosexuella medelklasskvinnor, är det nu både icke-rasiferade och cis (det vill säga en person utan transerfarenhet) som tydligt placeras i en maktposition, och då inkluderas även personer som tidigare inte sett sina privilegier. Sådana som till exempel jag.
Så visst smärtar det när insikter föds, tydligast uttryckt i ett krumbuktandet på liberala ledarsidor, som trots dess fundamental(istisk)a tilltro till individen inte kan smälta att mindre grupper av människor kan behöva sina rum. Bokstavligt och bildligt. Det egna rum som Virginia Woolf längtade till hade ju den dubbla betydelsen av egen plats för arbetsro och en plats i patriarkatet.
Visst kan man, som ett flertal skribenter gör, hävda att den ”riktiga” kampen handlar om konkret ekonomi: var är hela lönen? Hela pensionen? Den hela kroppen efter ett yrkesliv? Men allt hänger ju ihop – varför skulle den ena kampen utesluta den andra.
Så gott som alla människor säger sig vara för jämställdhet, ändå går det bakåt. Möjligen beror det på att majoritetssamhällets jämställdhetssyn med sin idé om att alla vinner på förändringar inte räcker.
Någon måste flytta på sig för att alla ska kunna få det bättre.
Feminismen har alltid varit flera rörelser för att frigöra människor från förtryck. Låt den fortsätta vara det. Splittring ger i längden styrka.
