Murvlar med koll på stan
Anna Andersson om ännu en film om journalistik
Jag kan förstå om andra yrkesgrupper ruttnar på journalisters romantiserande av den egna branschen, men å andra sidan: en stökig redaktion där smarta, roliga människor sätter åt fifflande pampar och ger den lilla människan upprättelse, samtidigt som de röker snyggt och smattrar på maskin – what’s not to like?
För oss som inte kan få nog av detta är Breslin and Hamill: deadline artists (HBO Nordic) en liten karamell. Jimmy Breslin (1929–2017) och Pete Hamill (f. 1935) blev legendarer inom New York-journalistiken medan de ännu var verksamma. Breslin var sluggern, hade inga problem med att gå mot strömmen och skaffa sig fiender och var suverän på att se den enskilda människan i historiska skeenden. När John F Kennedy begravdes intervjuade Breslin mannen som grävde graven.
Hamill, som inte ens gick ut gymnasiet, var mer av en elegant, omtyckt av alla och umgicks i societeten – dejtade både Shirley MacLaine och Jackie Onassis – men då han hela tiden hade örat mot rälsen skrev han ändå krönikor som angick New York-borna. Filmen påminner om förtjänsten med att ha reportrar sprungna ur arbetarklassen; de har sopgubbar och vårdbiträden i familjen och får på så sätt veta vad som rör sig i en stads blodomlopp.
I dag är journalister medelklass och vi får inte längre röka på redaktionen. Inte heller skickar vi bildrullar med brevduvor från sportevenemang. Men det händer fortfarande att vi sätter åt en fifflande pamp.