Så torteras fångar – i Sverige
Fångarna får betala för ett förödande kriminalpolitiskt spel
För en tid sedan fick jag ett brev från en desperat man.
Det handlade om förhållandena på hans kriminalvårdsanstalt. Men det handlade lika mycket om själva kriminalpolitiken.
På ytan ser den helt aningslös ut. Lite på måfå twittrar man ut några förslag om tuffare tag mellan skålarna på Bindefelds födelsedagskalas. Ingen kan riktigt överblicka konsekvenserna av rättegångar med anonyma vittnen. Men vem sjutton vill ha gänguppgörelser på öppen gata?
Bakom aningslösheten döljer sig dock en exakt politisk kalkyl. Det kriminalpolitiska spelet styrs av ett fåtal men viktiga regler. Har du planer på att ge dig in där kan de vara bra att känna till.
Titta framåt och aldrig bakåt, tänk att forskarna nästan alltid har fel, visa handlingskraft men säg också ”sociala insatser”! Och just det: skit i effekterna på brottsligheten och andra teknikaliteter. Du har ett högre syfte. Det överordnade målet måste vara att bilda allians mellan alla goda krafter. I dess namn kan vi enas mot den konkreta ondskan! Sorgligt nog är det inte bara ett spel för galleriet.
Killen jag brevväxlat med finns på övervakningskamera varje dag året runt. Ödets nyck och det kriminalpolitiska spelet har placerat honom på den säkerhetsenhet som kallas ”Fenix”, ett hermetiskt tillslutet fängelse inuti ett annat svenskt fängelse. Det finns på tre ställen i landet, Kumla, Hall och Saltvik och är till för de mest svårhanterliga och rymningsbenägna fångarna. Internt ska projektet ha kallats för ”Operation rädda Bodström” eftersom upphovsmannen var ensam om att se behovet.
I en annan del av världen hade han blivit utsatt för en kortare period av fysisk tortyr. Det hade varit att föredra, skriver han
Vid öppnandet av ”superbunkern” 2012 lovade man från kriminalvårdens sida att förhållandena inte bara var oerhört tuffa utan också fyllda med innehåll för de intagna. Det fanns produktionslokaler med tryckluft och kabelskor för elverktyg samt lärare och lektionssalar.
Numera pratar man inte om rehabilitering.
Utåt är bilden ändå aningen glättig. När JO kommer på inspektion framhåller ansvariga chefer att man grillar med de intagna och spelar pingis. Men intagna på Fenixenheterna har under många år framhållit att det är något som skevar. Korridorerna ekar tomma, personalen syns inte till. Andra intagna är i för dåligt psykiskt skick för att umgås med.
Långa tider kan man få vara helt ensam på avdelningen. De påkostade lokalerna används för att sortera strumpor eller paketera skruvar i små påsar. Studielokalerna ska också stå oanvända. I vissa fall saknas lärare, i andra fall inskränker sig den pedagogiska kontakten till 20–30 minuter per vecka.
I ett av de sista numren av tidskriften Re:public (nr 48-49) finns ett utmärkt reportage om isolering på svenska anstalter och häkten. Volodya Vagner har intervjuat ledande forskare på området om de fysiska och psykiska skador som uppstår. Allt är väldokumenterat, och nästan alla är överens om att isolering även under begränsade tidsperioder innebär tortyr. FN:s särskilda rapportör drar gränsen vid två veckor.
Min tillfälliga brevvän har suttit isolerad i sammanlagt närmare sex år.
I en inlaga till förvaltningsrätten skriver han om hur tankarna bara går runt i bristen på mänsklig kontakt, om sjukdomar och hur ”allt känns hopplöst och det enda som finns kvar och gror är hatet”.
Han har haft oturen att behöva leva med konsekvenserna av det kriminalpolitiska spelet. I en annan tid hade han fått tillbringa sitt långa fängelsestraff på en avdelning med andra intagna. I en annan del av världen hade han blivit utsatt för en kortare period av fysisk tortyr. Det hade varit att föredra, skriver han.
Nu undrar du förstås vem han är. Och vad han har gjort.
Men jag säger att det spelar ingen roll. Han är redan dömd för sina brott av en domstol till ett långt fängelsestraff. Enligt gängse rättsuppfattning kan tortyr under inga omständigheter tolereras. Det gäller även den som är frihetsberövad. Och det vet alla. När JO som ansvarig tillsynsmyndighet kritiserar kriminalvården för detta hänvisar myndigheten skamset till yttre omständigheter; personalbrist och svårigheter att placera intagna. Det är förstås inte en godtagbar förklaring. Men det är så det är.
Som kriminalpolitiskt utspel var Fenix en succé. Det signalerade handlingskraft med chanser till rehabilitering. Man tog intryck av konkurrenterna i Moderaterna som pratade om svängdörrar på Kumla, vägrade ståndaktigt att lyssna till forskningen och blundade för svårigheterna att genomföra beslutet i praktiken. Det var andra som fick leva med konsekvenserna.
I förhandlingarna med regeringen läggs nu grunden till nya Fenix-lika projekt. Över partigränserna har man i tysthet enats om spelreglerna. I detta slutna universum finns inga nyanser, och inga orsaker till det som sker. Den faktiska brottsligheten utgör bara en fond av starka berättelser som ger näring åt politiken. Världen är svart och vit, du står upp för det goda.
Utifrån betraktat är det kallt och cyniskt. Men inuti bubblan är det mysigt och samhörigheten förstärks av den kunskap som alla förtränger.
Nämligen att det är förödande för alla.
Magnus Hörnqvist är professor i kriminologi Stockholms universitet