Augustpriset väljer hellre det lätta än det bästa
Vem bryr sig om den avancerade litteraturen?
Nej, Lydia Sandgrens Samlade verk är inte årets bästa skönlitterära bok. Att August-juryn bortsåg från Magnus Dahlströms Förhör, Per Odenstens Glossarium eller Christer Erikssons Utanför boxen – verk av tre betydande svenska författare – tyder på att den alltför avancerade litteraturen inte platsar bland kandidaterna.
Att sedan elektorerna bortser från Klas Östergrens Renegater – det var tredje gången Östergren nominerades – tyder i sin tur på att man föredrar en lättläst roman som Sandgrens. Visst, Samlade verk är en ovanligt välskriven romandebut, språket flyter smärtfritt och det göteborgska 80-tal som handlingen utspelar sig i är detaljrikt återgivet. Men det finns ingenting, eller i alla fall mycket litet, under själva historien. Det är som om den realistiska konst som en av huvudpersonerna ägnar sig åt är det som Sandgren också gör, men i ord i stället för olja.
Den debatt som fördes i höstas kring Sandgrens roman rörde sig mellan två poler: att den var just alltför ytlig respektive att det hade ett djup, framför allt en diskussion kring litteratur. Jag har svårt att läsa den annat än som en realistisk roman med starka inslag av nostalgi. Den kan säkert bli en utmärkt tv-serie, förmodligen bättre som sådan.
Men det är kanske där den litterära offentligheten just nu befinner sig. Igenkännbara miljöer, romanpersoner som det är lätt att identifiera sig med, och därmed ge några timmars lagom krävande underhållning. Men om August-priset säger sig värna om den svenska, samtida litteraturen, då är det nog dags att utse en jury med integritet och känsla för litteratur av halt.
