Emil – förgrymmade förebild
Genussystemet drabbar inte flickorna på samma tydliga sätt som tidigare
Särartsfeministiskt tänkande dominerar analysen av den skeva balansen mellan flickors och pojkars prestationer i skolan, skriver PM Nilsson i Expressen (16 mars).
Fakta är att flickornas betyg överträffar pojkarnas, att denna skillnad funnits ett tag och ständigt ökar, särskilt inom vissa områden: ”skillnaden i läsförståelse är så stora att man undrar om männen är på väg att lämna läs- och skriftkulturen”.
Förklaringarna är få och cirklar kring biologi – pojkars senare mognad och mer spring i benen – men också kring könsroller. Flickor förväntas sköta sig och plugga, pojkar förväntas göra motsatsen.
Så det är svårt att inte delvis ge PM Nilsson rätt (även om jag starkt betvivlar det ”feministiska” i uppenbart slappa fikabordsförklaringar).
Men vad har dessa särartsidéer i en skoldebatt att göra, 2011? Och två ytterligare frågor inställer sig: är det också särartstänkandet som är orsaken till sakernas tillstånd? Och vad kan göras?
I den nya läroplanen för grundskolan kan man läsa följande: ”Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den ska därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet.”
Det låter fint. Frågan är varför det tydligen inte görs. Utvärderingar av genusarbete på förskolor brukar sluta i att det man eventuellt uppnått med sexåringarna försvinner så fortde börjat skolan. I förskolornas könsneutrala, normfria arbete ingår inte bara att bejaka barnens eventuella könsöverskridanden, utan också att samtala med både flickor och pojkar.
Idén att pojkar ändå bara bråkar och helst bara ska tämjas, sägas åt på skarpen, är på väg bort.
Från förskolan alltså.
Men pojkar som i förskoleåldern fått öva sig på att samtala och samarbeta, fått klä sig friare, med rysch och glitter eller rent av klänning, dras i samband med skolstarten in i brun-beige-militärgrön-träsket tillsammans med krav på sportighet, tuffhet och ja, ignorans för skolarbete.
Alla som på någon nivå önskar ett jämlikt samhälle, som – kraftigt förenklat – tänker sig att pojkar som får vara mjuka och flickor som får tuffa till sig växer upp till människor mer rustade för livet än barn som tvingas in i respektive könsmall, vet att det alltså är kört senast vid skolstarten.
Detta normerande av barn har fått stora konsekvenser. Nu är en av dessa att pojkarnas betyg sackar efter. När de duktiga flickorna sträcker ut och tydligen också får de betyg de är värda, vaknar även personer som tidigare varit ointresserade av genusfrågor. Genussystemets isärhållande och hierarkiska ordning drabbar inte flickorna längre på samma tydliga sätt som tidigare, men mekanismerna är ju desamma: könen definieras som i grunden väldigt olika varandra, varav också följer en maktordning.
Det är knappast biologiska könsskillnader som skapat pojkslackern. Så ös gärna in de från högerhåll så förhånade genuspedagogerna och ge läroplanen en chans att förverkligas.
Tillåt mig till sist betvivla PM Nilssons upphöjande av Emil i Lönneberga till förebild. En pojke som har så uppenbara svårigheter att relatera till kvinnor, vare sig det är mamma, syster eller andra, torde växa upp ti
ll en ganska halv vuxen man, hur duktig han än är.