Macron har vägrat lyssna på facket
Läget är akut för ”Europas hopp”
Révolution, med den ståtliga boktiteln presenterade Emmanuel Macron sitt program inför presidentvalen 2017.
Han nådde vissa framgångar; det gamla partipolitiska systemet sprängdes i bitar. Med Macrons hjälp byggdes barriärer mot högerextremismens expansion.
Hans grandiosa projekt är att göra revolt uppifrån och han jämförs både med Napoleon och Caesar. Macron uttryckte nyligen också välvilja mot marskalk Petain, Vichyregimens auktoritäre härskare, antisemitismens och nazismens beskyddare.
Presidentens ledarstil och hans något inskränkta sociala perspektiv möts i dagarna av annan sorts revolution. Den har sin bas i folket, löntagare småföretagare, hantverkare, folk på landsbygden och från de som bor i det fransmännen kallar ”pèriurbaine”. (mångmiljonområden mellan städer och jordbrukartrakter).
Därifrån rekryterar den nya proteströrelsen De gula västarna. Den högerliberala regeringens beslut att höja bränslepriser frigjorde vreden. De gula västarna är en delvis spontan rörelse, utan social organisation och utan ledare. Dessutom oberoende av politiska partier och fack.
Rörelsen är anarkistisk och ultrademokratisk. Våldsamheter i demonstrationer kan kanske förklaras med anarkism eller infiltration. Attacker mot kulturinstitutioner, mot maktbyggnader eller köptempel har annars varit naturliga under revolter 1789, 1830, 1848, 1871, 1968.
Sociala uppror är också sammankopplade med våldsamt och blodigt polis- och militärvåld. Polisen var massivt mobiliserad (90 000) under lördagens demonstrationer men repressionen var måttfullare än tidigare.
Macron har inte följt de Gaulles exempel: att förbereda för undantagstillstånd och begära militärt bistånd mot oppositionella. Macron har snarare närmat sig François Mitterrands exempel: När miljontals demonstrerade mot beslutet att staten skulle dra in subventioner till katolska skolor, drog Mitterrand bort förslaget och sparkade sin minister.
Macron gjorde likadant: Förslaget om bränsleprishöjningar försvann och snart gör han sig av med sin premiärminister.
Läget är akut för Macron, länge kallad ”Europas hopp”. Knappt 20 procent håller honom som en kompetent president. Hans parti har reducerats till presidentens personliga kompani. Hans relationer till det civila samhället har lösts upp. Miljörörelsens mest kände gestalt, Nicolas Hulot, avgick i protest mot Macrons politik.
Presidenten har varit mer angelägen att eliminera den fackliga rörelsens rättigheter än att lyssna till råd från fackets ledare. Laurent Berger, som leder den reformistiska landsorganisationen CFDT, gav Macron rådet: ”Genomför en genomgripande ekologisk reform och förena den med social rättvisa. Avskaffa inte förmögenhetsskatten”.
Macron lyssnade inte; den facklige ledaren betraktade presidenten och hans hov och sa: ”Amatörer.”