Bångstyrig skapare
Joar Tiberg om den franske författaren Hocquards kaotiska textvärld
Varför är Emmanuel Hocquards (f. 1940) språkarbeten så väsentliga? De har stora anspråk, de ställer det mesta på ända. Inte minst den grundväsentliga frågan om relationen mellan skrivare och läsare. Både den slentrianmässiga syn som man möter i media, att den ena eller andra boken bör ”finna fler läsare”, och den arkaiska föreställningen om att läsning är att bli rövknullad av den som skrivit, sätter Hocqaurd i fråga. Han gör det med sin utsaga att ”mottagaren är meddelandet”, en vidareutveckling av mediefilosofen McLuhans berömda och snävare ”mediet är meddelandet”.
Lekfullhet och total avsaknad av respekt för genregränser är centrala inslag, ja, hela pjäser, på den hocquardska språkliga lilla teaterscenen. Här finns inte mycket självhögtidlig, exkluderande finess, texterna, eller ”rakborstarna” bullrar och väsnas, slingrar mellan fingrarna, omöjliga att ”bestämma” eller ens få en fast blick på. De är i sig själva mellanformer, eller ännu hellre, ”mellanrum”.
Ett långt hocquardskt projekt är ”ma haie”, ungefär min häck, som helt enkelt är allting, huller om buller, gamla utkast som anhopats genom ett skrivande liv, plötsligt avslutade textsnuttar, miniessäer, vänbrev, diktad lokalhistoria. Det är ur detta material som Jonas (J) Magnusson till stora delar valt när han nu sammanställt en första svensk urvalsvolym av Emmanuel Hocquards textarbeten.
Jag kommer vid mötet med detta bångstyriga och djupt roande textalster flera gånger att tänka på den legendariske spelmannen Wille Toors hem utanför Malung, där jag var på besök innan han gick bort för några år sedan, röran här i boken är som hos Wille, omtumlande, oöverskådlig, revolutionär. Noll ängslighet inför ”högt” och ”lågt” - annars ofta framträdande både i folkmusikvärlden och den experimentella poesin - förenar också Hocquard med Wille, och därmed Tanger med Västerdalarna, Bordeaux och ett översättarfönster mot Atlanten med romsk resandekultur, med amerikanska objektivistpoeter som Oppen, Zukofsky, Reznikoff.
Röran! Infallet som skapandets motor, morot, tromo…
Hönsen går och pickar bland gamla kavajer, stråkar, notutkast, plastkassar… Jo, jag lägger ifrån mig En privatdetektiv och grammatiker i Tanger för denna första gång djupt upprymd, och samtidigt, ska erkännas, något lättad, ty även en lekfarbror som Hocquard kan stundtals falla ner i något dogmatiskt.
Hocquard kom till poesin från historieämnet, i vilket han hamnade för att undslippa krigstjänst i det då - och alltjämt - pågående franska kolonialkriget i Nordafrika. Men det dröjde inte länge förrän den avhoppade historikern fann även diktvärlden för trång, ja, hela ”litteraturen”, som han menar mest är ”en fråga om inställsamhet, positionering och hot i relation till andra och ett instrument för instängning, narcissism och regression i relation till en själv”.
Hur kommer man vidare i en sådan miljö? Vad ska man överhuvudtaget dit att göra?
För Hocquard är poesin ett rum för experimentellt tänkande, och därför, som tänkande, är han, trots allt, tvungen att finnas vid poesin.
Och hur hittar man då nytt tänkande?
Det är ett arbete som enligt Hocquard kräver precision både i huvudet och i fingrarna. Han har arbetat aktivistiskt i ett kollektiv, förlaget Orange Export Ltd., med produktion av textalster i alla dess olika stadier, ofta i små upplagor har man producerat böckerna för hand, vid en kopieringsmaskin. Man hör ofta om gåendets betydelse för dikten, att texten kommer så att säga i steget, men den rent praktiska hanteringen av den, av diktens rumsliga, fysiska kropp, har märkligt nog färre ägnat sig åt.
Den av mina egna böcker som jag själv varit med och sytt med fingrarna, ---t--m-p-t-- (Attåt 2008), håller jag av på ett särskilt sätt, inte för att den skulle vara ”vackrare”, eller ett mer dyrbart ”ting” än andra, nej, men kanske för att den står i en intressantare relation till min egen kropp, med dess extremiteter och förlängningar in och ner och ut i samhället. Man kan säkert uppnå detta längs andra väger, måste inte sy sin bok själv, att distribuera böckerna, leverera, kånka dem, uppför trappor, kan också ingå i idéproduktionen och sätta fokus på nya ting. Adlibris lär inte gå omkull, inte i morgon i alla fall, men den tanke en sådan praktik kan föda, vet man aldrig var den slutar…
Vill någon ha en av mina böcker? Ring så kommer jag! (073-55 12 150.)
Men inte bara tankarna kring bokproduktion, distribution, genrer och bokens fysiska framträdande går i färdiga banor. Även själva orden är kontaminerade. Många är de ord som enligt Hocquard bör dras tillbaka och ”avfettas” innan de sätts i cirkulation igen.
Men är då poesi en avfettningskur, en effektiv biltvätt för ord?
Absolut inte!
Poesi - och det har jag tänkt ut alldeles själv - duger oftast inte till något som helst, och minst av allt till att tvätta språk med.
Litteraturen är lika korrupt som resten, men det är en korruption som, med Hocquards ord, ”bär anständighetens mask”. Det är den masken som intresserar honom.
Hur går då demaskeringsarbetet till, hur ”tänker” man?
”Tänka innebär: att söka efter en fras”, lyder en utsaga signerad fransmannen Pierre Alferi. Och denna fras kan se mycket olika ut.
Några begrepp ger en vink om i vilken rikting just Hocquard tycks vilja söka, just nu: ”vita fläckar”, mellanrum, tautologier (som han skriver mycket tankeöppnande om), estetiska nollpunkter.
Själv kommer jag att tänka på hunden som jagar sin egen svans. Det där lilla tomrummet som uppstår mitt i hunden då.
Skorpan utan smör.