Vad spelar sanningen för roll när vi ändå ska dö?
Hur mycket elakt och olämpligt har inte skrivits för att man har deadline om en timme?
Jag bestämmer mig för att fira jordens stundande undergång och har en pandemimiddag och vi äter veganskt och jag blir lite full och när alla har gått klockan midnatt sätter jag mig och skriver en krönika.
Jag skriver en krönika om familj och släkt och Lena Cronqvist och den nya utställningen på Strindbergmuseet Vi ses i min nästa roman. Om vad man får skriva om andra människor.
När jag såg Cronqvists dödsbäddsbilder visste jag att jag måste se Strindbergsutställningen för jag funderar ofta på det. På vad man verkligen får eller inte får skriva.
Jag funderar extra mycket på det när jag läser Ing-Marie Erikssons Märit som är den enda svenska roman som fällts för förtal för att förlaget missade att byta ut ett enda namn. På Märits mamma Augusta. Dessutom gjorde Eriksson missen att hävda att romanen var ”sann”.
Till tidningen Vi läser säger Ing-Marie Eriksson att hon ”inte förstår varför författare måste fantisera när det finns så mycket fantastiskt i verkligheten”.
Jag skriver om vad som är värt att offra för konstens skull. Eller för en deadline? Hur mycket elakt och olämpligt har inte skrivits för att man har deadline om en timme? Eller för att man har en pandemimiddag? Eller blir full?
Jag tänker att pandemimiddagen är den där festen i Elis Burraus nya roman, där han försöker tränga sig igenom en stol, att stolsryggen har ett stort hål, som ett öppet smått antikt sår, och att stolens sår ska skapa mitt sår. Att jag är det bildliga varet. Sedan slickar de upp sojan. På Elis fest. På min slickar vi upp något veganskt.
Sedan ska stolarna inte förstöras, som hos Elis, utan de ska värderas. Som såret. Det variga såret ska inte gömmas eller glömmas. Såret ska vara out in the open hela tiden. Innan stolarna tas fram för att värderas.
Såret ska ligga utanpå det där av bränt kött, förmodligen tjockt skurna baconskivor inkapslade i sådana där charmiga skidglasögon, visiret som de har på Elis fest. Det ska vara ständigt närvarande. Det ska kännas sådär, att mitt face är ett altare i helvetet. Eller som på Cronqvists tavla Domens dag där alla sitter på stolar runt den som håller på att dö.
För att ett sår ska uppstå krävs det en stol. Som bara väntar på att värderas. På sjukbädden. Där någon ligger med ett av cancer alldeles blått ansikte. Alla utom jag sitter där. För att jag ghostar släkting efter släkting på sjukbädden, på dödsbädden, på stolen, i hålet, i det variga såret, de blå ansiktena, i sojan på golvet. I allt som är veganskt.
För att jag skrivit om dem i mina böcker. För att jag inte står ut med tanken på att fejsa konsekvenserna.
Vad är sant? Och vad spelar det för roll när alla ändå ska dö?