Mitt lilla fejs
Louisiana visar 150 självporträtt – mitt i en tid när självupptagenheten dominerar världen
Självporträttet väcker ständigt nyfikenhet. Ändå har genren något anakronistiskt över sig, åtminstone inom konsten.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet när nu Louisiana visar hundrafemtio självporträtt av kända, nästan uteslutande västerländska, konstnärer från de senaste 100 åren. Största behållningen av denna publiksuccé är heller inte de många porträtten i sig. Att exempelvis studera dessa bilder i en bok vore tämligen ointressant om man inte fick reda på deras bakgrund, och blott ett fåtal handlar sannolikt om att porträttera ett ”själv” i någon autentisk mening. Men när nu bilderna ryckts ur sitt sammanhang uppstår något nytt, tack vare utställningsmediet.
I mötet mellan publikens ansikten och konstnärernas självbilder händer det faktiskt något intressant. Följer man självporträttens ansikten och publikens parallellt, uppstår ett slags eisensteinsk montageeffekt, live i gallerirummen. I en lång ström ringlar publiken likt en filmremsa från självporträtt till självporträtt: effekten av att se dessa ansikten möta och överge varandra – från Chirico till Gillian Wearing – är både maskinell och svindlande. Sällan har jag sett en utställning som koreograferar mänskliga kroppar så effektivt.
Könsfördelningen är historiskt förväntad, även bland besökarna. Den mestadels kvinnliga publiken börjar med att möta mängder av män – Edvard Munch, Emil Nolde – varpå utställningsrummen allt mer befolkas av kvinnliga ansikten – Nan Goldin, Elina Brotherus. Men undantag finns: exempelvis Frida Kahlo, Paula Modersohn-Beckers graviditetsbild och Claude Cahuns spel med identiteter är liksom inflikade i mansavdelningen. Och om vi kan säga något generellt om detta så problematiserar kvinnliga konstnärer självbilden, mer än män.
I både litteraturen och sociala medier har både det förment och strategiskt självutlämnande och personliga gjorts till big business. Denna trend är ett helt begripligt konstnärligt svar på en ideologisk apparat som tvingar oss att designa oss själva för att bli attraktiva på relations- och arbetsmarknaden.
Ändå känns själva självporträttet, hur självreflexivt och kritiskt det än må vara som genre, så daterat i konsten i dag. Kanske är det just för att denna självupptagenhetens politiska estetik blivit så dominerande överallt i samhället? För när självporträttet – alldeles oavsett hur experimentellt eller strategiskt performativt det är – blivit maktens instrument, så kanske det faktiskt också förlorat lite av sin kritiska potential? Det betyder knappast att bruket av den egna kroppen eller det egna ansiktet som konstnärligt material är uttömt, men som självporträtt kanske så är fallet.
