Den nya medelklasskampen
Leder framtidens uppror mot kapitalismen
Blir det den nya medelklassen eller den väldiga underklassen, som kommer att prägla det kommande seklets politiska kamp, frågar sociologiprofessorn Göran Therborn i senaste numret av New Left Review.
Therborn inleder sin drygt 20 sidor långa essä med en återblick på vänsterns framgångsrika 1900-tal. Segrarna upphörde i slutet av 70-talet och Therborn försöker med Marx hjälp förklara varför. Den stora dialektiken, en apokalyptisk strid mellan arbete och kapital, har skjutits på framtiden. Revolutionen blev elektronisk och lade makten hos den globala finanskapitalismen.
Therborn erkänner nederlag också för Marx ”lilla dialektik”. Avindustrialiseringen försvagade arbetarklassen i Europa och USA. Industriproduktionen fick sitt centrum i Asien. Historiska klassmotsättningar, traditionellt gestaltades inom nationerna, flyttade ut på en global scen. På den kommer nya klasskonflikter att utkämpas; de kommer att följa två huvudspår. Den ena befolkas av den hoppfulla och växande medelklassen. I det andra spåret trampar en ny, heterogen underklass. Plebejer snarare än proletärer, skriver Therborn.
Medelklassen utnämns ofta i vår tid som demokratins avantgarde. Medelklassen är också ett lockande ekonomiskt objekt: Den ekonomiska och finansiella makten hoppas lystet på dess konsumtion och exploaterbara framtidsdrömmar.
Medelklassens lojalitet till demokratin är villkorad. När dess intressen hotas kan den omfamna fascismen. Chile under Pinochet är vår tids tydligaste exempel. En besviken och ekonomiskt frustrerad medelklass kan orientera sig i progressiv riktning. Det visar upproren i Nordafrika, i Argentina, Indien, i delar av Asien.
Vi ska, skriver Therborn, inte bli överraskade om en ekonomiskt hotad och socialt deklasserad medelklass, allt oftare samlas på gatorna för att protestera.
Therborn är skeptisk till den traditionella arbetarrörelsen, reformistisk eller revolutionär. Partierna är ideologiskt avväpnade och fackföreningsrörelsen utanför Europa föredrar att samarbeta med nya sociala rörelser. ”Den röda fanan har flyttat från Europa till Latinamerika”, skriver Therborn och hans språkbruk kan te sig en aning ovant för vår tids börsnoterade offentlighet.
I Latinamerika finns utrymme för såväl den hårda vänstern (Chavez, Morales och Correa) som den mer reformistiska (Brasilien, Chile, Argentina och Uruguay). Latinamerika kan, trots alla framgångar, omöjligen fungera som modell för en universell vänster, menar Therborn men upptäcker i den sydamerikanska politiken sociala mönster och allianser att lära av. Den latinamerikanska vänstern lyckas ganska väl förena ursprungsbefolkning med progressiv medelklass, storstädernas fattiga och stora delar av industriarbetarklassen.
Therborn skisserar en modell där upproriska och organiserade gatuförsäljare över hela världen allierar sig med radikala kvinnorörelser i Indien, med miljonhärar från sweatshops och hushållsarbetare. Man kan ana en blinkning till Herbert Marcuse och André Gorz: Farväl till arbetarklassen. Men Therborn tror inte som dessa båda filosofer och civilisationskritiker att den traditionella arbetarrörelsen är döende. Protester måste organiseras och struktureras för att kunna utmana. De upproriska måste ha en ”politisk kompass” och bli medvetna om klasstillhörighet. Politiska partier och fackföreningar är nödvändiga, liksom, förstås, demokrati, mänskliga fri- och rättigheter. Historiska reformer som erövrades av en bred politisk vänster.
En ny vänster måste bli global, befria sig från de historiska traditionerna och från den europeiska hegemonin. Den måste framför allt förankra sig i Asien, i det väldiga Kina, den kommunist-kapitalistiska staten, som har Asiens största förmögenhetsklyftor. ”Framväxten i Kina av en kraftfull social rörelse, baserad på arbetarklassen skulle ha en helt omvälvande betydelse också för hela den utvecklade världen”, skriver Therborn men reserverar sig för sannolikheten i att ett sådant projekt genomförs inom överblickbar tid.
Vänstern måste mer omedelbart mäta med den segerrika kapitalismen som skapat växande ojämlikhet och finansiella kriser och som bevarat imperialismen i såväl humanitära som krigiska former. Beslutshierarkier lever kvar liksom köns- och rasförtryck.
Vilken klass ska leda upproret frågar Therborn: “Den nya medelklassen eller underklassens massor.”
Tiden kan vara inne för en ny klassdebatt.
