Sydostasien Akademiens vita fläck
Helt utsuddat från den litterära kartan
TIDSKRIFT I aprilnumret av New Left Review kartlägger Benedict Anderson Svenska Akademiens politisk-litterära historia. Anderson, statsvetare, socialantropolog och författare till klassikern Föreställda gemenskaper, skiljer ut tre historiska epoker: Fram till kriget delade Akademien i huvudsak ut litteraturpriset till västeuropeiska författare. En tredjedel av Nobelpristagarna var skandinaver och av dem kan endast Knut Hamsun betraktas som ”författare i världsklass.”
Under kalla kriget ville Akademien kompensera för den svenska neutraliteten, resonerar Anderson. Därför gick allt färre pris till författare från kolonialmakterna. Akademien belönade Tredje världen, valde politiskt radikala pristagare och diskriminerade högersympatisörer.
Sedan Berlinmuren och Sovjetimperiet föll har Akademien blivit mer global och diversifierad i valen av pristagare.
Anderson, specialist på Indonesien, upptäcker dock en stor vit fläck: Sydostasien är helt utsuddat från den litterära kartan. Pramoedya Ananta Toer fick aldrig något pris. Han har skrivit storartade romaner från Indonesien, om förtryck och motståndskamp, både under kolonialväldet och under Suharto-styret. Toer förvisades i mer än ett decennium i arbetsläger och förberedde då, under svåruthärdliga villkor, sin numera klassiska Burukvartetten. Den finns lyckligtvis översatt till svenska. Det lilla förlaget Leopard står för den kulturpolitiska bragden.