Årets utländska deckare: Deppighetens väktare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-17
Fredrika Spindler: Trots smarta Da Vinci-kopior är deckarhjälten fortfarande en försupen polis
Det kan inte vara roligt att vara kriminalpolis. Den slutsatsen, banal men synnerligen tydlig, är vad varje vettig deckarläsare måste komma till. Bortsett från det uppenbart deprimerande i att till vardags konfrontera ond bråd död, blod och förruttnelse, sorg, förspillda liv och mänsklig tragik blandat med låghetens passioner – hämnd, svartsjuka, girighet och övriga dödssynder – verkar det också, åtminstone i kriminallitteraturen, som om hemskheterna smittar av sig på den som måste reda upp dem. Sammantaget finns det i litteraturen knappast några gestalter med så trasiga och torftiga liv som dem som i polisromanen tjänar rättvisan, samhället och, i förekommande fall, moralen.
Nästan utan undantag rör det sig om ensamma män med havererade relationer, bortvända barn, medelålders kapsejsande kroppar som i kampen mot brottsligheten, orättvisan, meningslösheten, utmattningen och ångesten konsumerar alltför mycket kaffe, whisky och eklektisk jazz. Den buttre ensamvargen till kommissarie är mer en trop än en karaktär i egentlig bemärkelse, en estetisk form vars förutsägbarhet medför en tomhet eller anonymitet kring vilken det verkliga narrativet kan vävas.
Men där de flesta svenska litterära brottsbekämpare verkar stagnera i en fruktlös och grå motståndsrörelse verkar det som om deras internationella kollegor bestämt sig för att sätta lite sprutt på vardagen. I höstens deckarskörd finns det hos förlaget Minotaur gott om rent klassiska brittiska mordutredningar vars vardagshjältar i många fall är gamla bekanta:
Peter Robinsons stökige, whiskydrickande kommissarie Alan Banks går i Kall som graven nya äventyr till mötes, likaså Stephen Booths omaka par Ben Cooper och Diane Frey i Svart som Synden, och John Harveys motsträvige Frank Elder rycks i Genom ljus och mörker från sin ensliga stuga för att klara upp morden på en rad medelålders kvinnor vars enda misstag låg i viljan att finna kärleken. Det är brittiskt murrigt, landsortsbeläget, grått, kargt och vindpinat, men glädjande nog tycks Banks, Elder, Cooper och till och med isjungfrun Frey ha tröttnat på de mer patetiska inslagen i sina egna, i olika grad befintliga, privatliv.
Samma känsla av vilja till utveckling genomsyrar också – på ett betydligt mer drivet och urbant pulserande sätt – Val McDermids välkända radarpar Carol Jordan och Tony Hill, dynamiska (och faktiskt oförstörda) förlagor till tv-serien Mord i sinnet. Med gift i blodet är en särdeles tät och välskriven samtidsskildring där profilerarens och brottsutredarens envetna arbete står som motvikt till den ideologiskt ifrågasättbara terroristbekämpningens bulldozerliknande metoder. McDermids senaste, i god översättning av Nille Lindgren, är inte bara spännande och välskriven utan också rent angelägen.
Emellertid är det en helt ny bekantskap som i år tar den klassiska kriminalromanen till imponerande höjder. Debutanten Nigel McCrerys Stilla vatten inleds med den fridfulla bilden av en engelsk trädgård, fylld av lekande barn, tebjudning och rosor i slutet av andra världskriget. Kanske är barnen för högljudda, kanske är det för varmt – farmor, som är barnvakt, blir plötsligt galen och knipsar fingrarna av sina barnbarn med en rosensekatör. Fyrtio år senare får kommissarie Lapslie, som lider av svårtartad synestesi (en neurologisk åkomma där sinnesintrycken blandas ihop – i hans fall översätts allt han hör till starka smaker som gör det sociala livet nästintill omöjligt), ta upp jakten på en ovanlig seriemördare: en äldre kvinna som specialiserat sig på att nästla sig in i gamla, ensamma kvinnors liv, göra dem beroende av henne, och sakta men säkert förgifta dem tills de dör i fruktansvärda plågor. Det dubbla perspektivet – Lapslies mardrömslikt överrealistiska synestetiska värld och det stilla men alltmer fasansfulla vansinnet hos kvinnan som tar över andras liv – är en mycket stark och läsvärd debut, puttrig och skräckinjagande som en Agatha Christie på syra.
Om den brittiska deckaren fortfarande dominerar klassikerformen är det däremot andra länder som står för de mest intressanta och ingående psykologiska intrigerna. Långt utanför de vanliga ramarna – inte minst i geografisk bemärkelse – befinner sig en av säsongens i särklass mest välskrivna, spännande och läsvärda deckare. Deon Meyer tecknar i Död i gryningen ett skoningslöst porträtt inte bara av den klassiskt försupne och från tjänsten avstängde kommissarien Zatopek van Heerden, utan framför allt, av ett Sydafrika som i sin samtida och ännu pågående förvandling fortfarande har att medvetandegöra sin egen historia. Det här är inget mindre än ett stycke lysande postkolonial teori i thrillerdräkt.
Mer lågmälda men lika angelägna är de tyska bidragen till kriminallitteraturen. Gisa Klönnes Dolt under isen utspelar sig i Köln och i Kanada. I huvudrollerna finns den alldeles utmärkta kvinnliga polisen Judith Krieger och hennes kollega Manfred, var och en med uppdraget att hitta en förvunnen person. Deras respektive utredningar utgör en trovärdig ram för bokens verkliga ärende som är den smärtsamma kärleken mellan föräldrar och barn; föräldrars vilja till blindhet och barns lojalitet. En intensiv presensskriven historia förmedlar subtilt hur polisernas arbete tvingar dem att konfrontera sig själva och sina egna liv. Jag kan bara rekommendera denna höjdare.
Andrea Maria Schenkels debutroman Mordbyn är en förgiftad och gastkramande svart diamant. Genom ett antal fåordiga förstahandsutsagor skildras en verklig historia som utspelade sig i den tyska efterkrigstidens landsbygd. En hel familj hittas på ett oförklarligt sätt död på sin avsides belägna gård. Byn är liten och gudsförgäten, invånarna vrånga och inbundna med ett begränsat genetiskt kapital, livet ungefär detsamma som ett eller ett par hundra år tidigare. Efterhand växer en banal och fruktansvärd historia fram – om en despotisk, incestbenägen och misshandlande man och hans generationsförvirrade familj. En sedan länge pågående mardröm som alla vetat om men inte velat se och som i efterhand kan berättas bara i halvkvädna visor. Här är en ren och fattig tragedi där såväl liv som död inte är frukten av annat än inskränkthet, okunnighet, fördom och passion, och vars smärtsamt kärva rakhet är långt mer drabbande än någon detaljerad forensisk sofistikation.
Men kriminallitteraturen och dess huvudpersoner är inte enbart förlagda till den dystra vardagen. För den som vill ha sina mordhistorier i en mer fantasifull omgivning bjuder säsongen också på ett antal mer eller mindre lyckade konspirationsteorier och politiska intriger, exempelvis Jeff Abbotts Panik!, danska duon Christian Dorphs och Simon Pasternaks Avgrundens rand och John le Carrés En eftersökt man.
På ett högst befriande sätt skiftar före detta krigsreportern Matt Rees fokus från västvärlden i Morden i Betlehem. Här skildras, skrämmande och detaljerat, genom det politiska mordet på en oskyldig kristen familjefar, det tillstånd av förvirring, korruption och laglöshet som råder på Västbanken. Intrigen vävd av maktspel och desperation gör boken till en alldeles utmärkt pusseldeckare, men frågan är om det inte är som samtidsskildring som den är mest drabbande.
Västbanken är skådeplatsen också i Sam Bournes Det sista testamentet, som dock inte nöjer sig med ett samtidsperspektiv. Den här starkt Da Vinci-kodsinfekterade thrillern väver ihop en rödhårig yrhätta till världsfredsmedlare med fyndet av en urgammal stentavla på vilken själve Abraham nedtecknat hur han vill att det land som i sinom tid kom att heta Israel och Palestina skulle fördelas. Föga förvånande är stentavlan – testamentet – hett eftertraktad av såväl palestinska som israeliska extremiströrelser. För den som är ute efter historiens vingslag, fartfyllda konspirationer, svåra problem och enkla lösningar är detta underhållning utan större malörer, men den ritar sannerligen inte om kartan vare sig för litteraturen eller världsläget.
Det gör för all del inte heller det andra exemplet på Da Vinci-inspirerad historia – Främlingars hus, av veteranen Reginald Hill. Förlagd till den engelska landsbygdens obskyra Illthwaite blir denna intrikata och rent ut sagt halsbrytande sammanflätning av katolsk sekterism och brittisk mörkläggning av barnavanvård en helt läsbar, om än harmlös, spänningsroman.
Kanske är det så att de politiska samtidsintrigerna ofta är de smartaste och de historisk-konspiratoriska de mest spännande, med händelseförlopp så komplicerade och osannolika att de rycker oss ur vardagens gråa geschäft. Ändå tycker jag mig se hur den mest klassiska gestaltningen är den som bäst avslöjar kriminallitteraturens verkliga ärende. Argsinta, alkoholmissbrukande, tungsinta men outtröttliga står lagens alltid tvetydiga väktare i sina schablonmässiga identiteter. Som neutraliserande krafter, som en vardagens och mänsklighetens resistens mot brottets, mordets och omänsklighetens obegripliga hemskhet.
Det kan inte vara roligt att vara kriminalpolis. Men i årets deckarskörd tar de deprimera(n)de kommissarierna hem spelet. Igen.
Fredrika Spindler