Myten om det svenska filmundret krossas
Branschtidning: Svensk filmkonst ”kompetent medioker”
TIDSKRIFT Svenska filmer får numera nästan aldrig de fina konstnärliga priserna i Cannes, Venedig och Berlin. Roy Andersson fick jurypriset i Cannes 2000 för Sånger från andra våningen, Björn Runge fick Silverbjörnen i Berlin 2004. Ändå har det i femton års tid tjatats om ett svenskt filmunder. I senaste FLM frågar Jacob Lundström varför alla säger att svensk film är så bra när den bara är ”väldigt kompetent medioker”.
Av höstens blågula premiärer är det bara två filmer, Lisa Langseths Hotell och Anna Odells Återträffen som står på egna ben. De andra är filmatiseringar av kända böcker, kända livsöden eller uppföljare till publiksuccéer. Ekonomiskt säkra kort.
När Jacob Lundström ringer runt i branschen, till regissörer, distributörer, producenter, filminköpare, filmkritiker och festivalchefer tycker de inte att festivalpriser är så viktigt. De skyller på den dåliga statliga filmpolitiken, på DI som utbildar hantverkare snarare än auteurer. Och filmkvalitet är ju ändå ett så undflyende begrepp …
Då är det roligare att läsa vilka obesvarade frågor som driver Lisa Langseth att göra de filmer hon gör. Finns det ett jag, varför längtar man ständigt bort ur det, till något annat? Jag hittar också en krönika, av dokumentärfilmaren Sara Broos, som inte alls är sådär klämkäckt jagtrygg som såna texter alltid brukar vara: hon fångar osäkerheten, svårigheten att ”fästa blicken” när hon försöker filma sin mamma, hur de delat liv, ännu speglar sig i varann … Den filmen längtar jag redan efter.
