Osthyveln har blivit en yxa
Många anledningar till att borgarna vill göra sig av med kulturtidskrifter
I fredags deklarerade kulturutskottet att det ska skäras hårt i det statliga stödet till de svenska kulturtidskrifterna. Nuvarande 19 miljoner (samt drygt 2 miljoner i utvecklingsstöd) ska minskas med hela 15 miljoner.
En besparing som betyder omfattande nedläggning – få tidskrifter lär överleva så kraftigt sänkta stöd – är ingen besparing längre, det är en attack. Osthyveln har blivit en yxa.
Så varför vill den borgerliga minoriteten, vars låtsasbudget blev framröstad i riksdagen, göra sig av med tidskrifterna?
Ett svar är ravindjup okunskap. Per Bill (M), kulturutskottets ordförande, svamlar om att påskynda digitaliseringen. Den process som stora mediehus hittills inte har klarat av ska alltså små en- eller tvåpersonersredaktioner gå i täten för. Vad kulturutskottet och Bill inte förstår är att artiklar ändå kostar pengar att producera, eftersom de skribenterna måste arvoderas. Och förlorade prenumerationsintäkter måste kompenseras överallt, inte bara i tidningsvärlden.
Ett annat svar är arrogans. Ledamöterna i kulturutskottet förstår inte att runt den lilla potten som fram tills nu fördelats bland tidskrifterna, finns lager på lager av ideellt arbete. Här finns plantskolan för nya skribenter, här finns eldsjälarna som lever på extremt låga löner. Här finns kartonger som stuvas in i lånade bilar, nattjobbet som görs vid sidan av brödjobb. Allt detta kokas hos kulturutskottet ner till att det skulle handla om att stödja ”vuxna intellektuellas läsning”.
Kulturtidskriftsstödet är alltså ett effektivt stöd, som i tider av tidningsdöd snarare borde öka än minska. Från högern höjs nu rösterna: ge ut tidskrifter som folk vill köpa i stället. Det kan vara på sin plats att påminna om hur Axess Publishing, som publicerar tidskriften Axess och producerar tv, under fem år gick med hela 123 miljoner i förlust. 123 miljoner. Det är sex års kulturtidskriftsstöd, till nittio tidskrifter. Högern har uppenbart en alldeles egen version av lönsam och efterfrågad produktion.
Ett tredje, och sammanfattande, svar är populism. Tidskrifterna är för små, för maktlösa, troligen för radikala. Det skrivs om sådant som inte intresserar en majoritet. Nya författarskap introduceras. Det fördjupas, undersöks, roas, tänks utanför boxen. Men oftast når man inte ut till den bredare läsekretsen, trots att flera tidskrifters ekonomi belastas av det överpris som krävs för att kunna säljas på Pressbyrån.
Det kan inte bara vara jag som hör elitföraktet när nedskärningen ska försvaras. Intellektuell har länge varit ett skällsord på yttersta högerkanten och nu delar moderater och sverigedemokrater tydligen världsbild. Eliten, det är inte en bank-vd eller en högt avlönad tidningschef. Nej, det är kulturtidskriftsredaktörer och skribenter, människor som lägger gratistid på att skriva och redigera långa essäer som tar vårt tänkande lite mer framtå, lite mer uppåt.
Glänta, Ord & Bild, Bang, Paletten, 10-tal, Expo, Arena ... De är vår intellektuella ryggrad. Vi är många som hoppas på att mindre kulturfientliga och populistiska allianspartier tar sitt förnuft till fånga den här veckan.
