Ta ansvar, Thomas Mattsson!
Åsa Linderborg om PON-fällningarna av Metoo-publiceringar
DEBATT. Så var det dags för ett första pressetiskt bokslut. Pressens opinionsnämnd klandrar Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Hänt i Veckan och Svenska Dagbladet för brott mot god publicistisk sed. Tidningen Arbetaren fälls för grovt brott mot publicistisk sed.
Sammanlagt klandras tio artiklar som rör fyra personer, som blev mediernas villebråd under Metoo-hösten 2017. Ola Sigvardsson, allmänhetens Pressombudsman, menar att publicitetsskadan är oförsvarlig och har inneburit allvarliga konsekvenser för de utpekade (Dagens Nyheter 25 juni).
Bland annat klandras SvD för den artikel som uppmärksammades i Uppdrag gransknings program om Fredrik Virtanen. De flesta fällningar – fyra av tio – drabbar dock Expressen.
Sur och sårad bloggar tidningens chefredaktör Thomas Mattsson att Sigvardsson har helt fel som dragit slutsatsen att medierna inte ”stod pall för en storm på sociala medier”.
Man måste beundra Thomas Mattssons fräckhet.
När Mattsson den 25 oktober förra året prånglade ut ett sex sidor långt karaktärsmord på Fredrik Virtanen, argumenterade han att det var ”direkt stötande” att mobben på sociala medier kunde påstå att medierna mörkar. För att motbevisa lynchjustisen gick han den till mötes med en publicering som saknar motsvarighet i svensk presshistoria: Titta vad vi kan!
När Expressen inför PON stridit för sina publiceringar, är det avslöjande nog med följande argument: ”Omständigheterna var speciella, inte minst sambandet med #metoo-uppropet”. (Pressens Opinionsnämnd dnr. 17408, exp. nr. 87/2018.)
Ergo: Expressen (och alla vi andra) hade rätt att trycka vad som helst, eftersom Metoo-revolutionen upphävde de gängse reglerna.
Det passar Thomas Mattsson att inte minnas vad han och hans tidning alldeles nyligen har skrivit i frågan. Nu krumbuktar han sig än för den goda saken: ”Metoo-rörelsen, detta efterlängtade enorma engagemang för kvinnors rättigheter”.
Ja, Metoo är något av det viktigaste som hänt den ena halvan av mänskligheten. Problemet är namngivningarna, som satte pressetiken och rättsäkerheten ur spel. Medierna förvandlades till missionshus med en galet uppmanande uppsyn: Är ni härligt frälsta allihop?
Revolutioner kräver knäckta ägg! Revolutioner som förs efter cricketregler, är en absurditet. Individen är ingenting, revolutionen är allt.
Alla, inklusive Aftonbladet, gjorde övertramp. Samtliga tänkte, att alla andra skriver ju om det här, så då kan även vi göra det – den eventuella publiceringsskadan är ju redan skedd. Anklagelserna cirkulerade från sociala medier till de etablerade och tillbaka igen. Avskrivarnas hungertåg följde medvetet den tarvligaste egoismen: klickjakten.
Revolutionärer ska inte sätta sig in i hur andra människor tänker, de ska inte vara omänskliga nog att inte ha medlidande med sina offer, det ligger i rörelsens natur. Men journalister ska inte vara aktivister. Vi kan rapportera om en revolution, men vi ska inte driva den och sedan skylla på andra.
Jag har ställt frågan tidigare och gör det igen: Hur ska vi kunna föra en debatt om det här när de ansvariga tycks helt oförmögna till självkritik eller ett uns av seriös självreflektion? Hur utvärderar vi Metoo-journalistiken när alla mediehus är part i målet?