Främlingsfientligt eller rasistiskt?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-11-07
Medierna har problem med att sätta etikett på SD
När Jimmie Åkesson i tisdags attackerades med en tårta blev det nyhet nästan i nivå med att finansminister Anders Borg klippt av sig tofsen. Men när det detonerade flera mindre sprängladdningar riktade mot lokala sverigedemokrater i Bohuslän blev det inte lika stor nyhet. Mediernas bevakning av Sverigedemokraterna kan verka inkonsekvent. Och det är den.
En fråga som återkommer är om SD har en så förkastlig agenda att partiet får tåla en annan nyhetsbevakning. Med mindre än ett år till valet vållar den fortfarande huvudbry för svenska journalister.
Och i spåren av Fremskrittspartiets framgångar i Norge, diskuteras återigen vilken etikett som kan sättas på partierna. Kan man säga att de är främlingsfientliga? Fascister? Rasister?
Inför förra valet ville många journalister ha svar på det. Jag forskade då om medierna och SD och var en av dem som reste runt till redaktioner och diskuterade sans och balans i rapporteringen.
För journalisterna borde det egentligen vara enkelt. Gör SD något som är nyhetsintressant berättar man om det. Annars inte. Men så har det inte varit.
I min studie för boken Problempartiet intervjuade jag inför valet 26 chefer och politiska reportrar på medierna i Stockholm och Skåne om hur de såg på SD. På en punkt var samstämmigheten total. Alla 26 ansåg att SD var ett främlingsfientligt parti. Men de flesta avstod från att säga det. Visst kan det vara frestande att använda etiketten främlingsfientlig på ett parti som ifrågasätter mångkultur, beskriver islam som ett hot och som ställer invandring mot välfärd.
Men det skapar också problem: Etiketten är så negativt laddad att nyhetsjournalister som använder den signalerar att de inte är neutrala. Därför undviker de värdeorden. Dessutom riskerar begreppens betydelse att urholkas. Om man som journalisten och författaren Henrik Arnstad vill kalla SD fascistiskt, har man för länge sedan lämnat den definition av fascism som man förknippar med Hitler och Mussolini.
Inför valet 2010 lade public service-bolagen stor möda på att resonera kring hur SD ska beskrivas och bemötas. SR Ekot konstaterade i en särskild policy att:
SD är ett främlingsfientligt parti
Sveriges Radio ska ta avstånd från främlingsfientlighet
Policyn fick inget genomslag i praktiken. Radioreportrarna hade sedan länge lagt undan etiketten. När partiet var litet och okänt behövdes den som ett slags konsumentupplysning. Men i takt med att SD blivit känt för allmänheten har SR:s nyhetsförmedlare slutat kalla dem främlingsfientliga; en linje det rått delade meningar om på redaktionerna. Men Ekot betonade med detta sin roll som opartisk, neutral nyhetsbevakare, till skillnad från till exempel Expressen som, inför valet 2010, även i nyhetstexter kallade SD främlingsfientligt.
Komikern Özz Nûjen kallade i Skavlan de norska regeringspartierna Höyre och Fremskrittspartiet för rasistiska, och fick det bortklippt i den norska versionen av programmet.
NRK gjorde förmodligen en korrekt tolkning av sina programregler, då de utpekade inte fick försvara sig. Men om en norsk komiker kallat SD för främlingsfientliga i svenska Skavlan, hade det troligen blivit annorlunda.
Svenska Granskningsnämnden har flera gånger rett ut att ”främlingsfientlig” är en korrekt beskrivning av SD. Även Dansk Folkeparti får kallas främlingsfientligt. P3:s Morgonpasset har kallat Fremskrittspartiet ”främlingsfientliga tattare” utan att fällas.
SD och FrP vilar på xenofobisk grund. Det kan svenska journalister självfallet både säga och analysera fram, på samma sätt som de kan kalla Vänsterpartiet populistiskt, Centern tokliberalt, Kristdemokraterna homofobiskt eller Moderaterna historieförvanskande, om de kommer fram till det.
Debattörer kan använda vilka adjektiv de vill. Nyhetsjournalister däremot, ska stå neutrala för att vara trovärdiga. Så har doktrinen varit sedan objektivitet blev pressens ideal. Men gäller det gentemot SD?
Här blir det inte bara en akademisk lek med ord. Etiketten kan bestämma hur journalisterna ska agera, särskilt för SR och SVT som enligt den så kallade demokratiparagrafen i sändningstillståndet ska försvara demokratin och alla människors lika värde. Det betyder att public service ska agera aktivt mot partier som man finner är fascistiska, i meningen att de vill ha en totalitär stat eller rasistiska, i meningen att vissa raser anses överordnade andra
Sådant ska SR och SVT:s företrädare ta avstånd från. Så skedde till exempel med Kent Ekeroths anförande om islam vid SD:s landsmöte i Ljungbyhed 2009. När det sändes i SVT Forum, lade man in en skylt om att ”yttrandet står i strid med de grundläggande reglerna för SVT:s verksamhet, det vill säga stöd för det demokratiska statsskicket och alla människors lika värde”.
Detta var ett undantag. Få journalister klassar dagens SD som rasistiskt eller fascistiskt, i begreppens hårdare tolkning.
Det blir komplicerat att aktivt bekämpa ett parti som sitter i riksdagen. Men om medierna ändå skulle vilja göra det, vad får det för effekt? Historien har visat att den är liten, eller motsatt.
Tiga ihjäl dem fungerade inte. I valet 2006 fördubblade SD sitt väljarstöd och tog plats i hälften av Sveriges kommuner, trots att de placerats i total medieskugga. SD mobiliserar väljare på andra sätt, via flygblad och hemsidor.
Inför valet 2010 var mediebevakningen kraftigt negativ, enligt mätningarna från Göteborgs universitet. Ändå fördubblade SD sitt väljarstöd ännu en gång.
Tydligaste exemplet på hur kritik kan gynna SD kom hösten 2009 när Aftonbladet inte ville ta in SD:s valannonser och kritiserades för att strypa yttrandefriheten. Tidningen bad i stället Jimmie Åkesson att skriva en debattartikel om faran med islam. Artikeln var knaggligt skriven och hade säkert passerat ganska obemärkt om inte Aftonbladet - och övriga riksmedier - sprungit om varandra i upprördhet. Dagen därpå fylldes sidorna 2, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 24 av kritik: Artikeln var rasism. Argumenten var fel. SD visade sitt verkliga, islamofobiska ansikte.
Men det skrämde inte bort väljare från SD. Tvärtom. Åkesson har berättat hur det vällde in nya medlemmar:
- Det tog oss över fyraprocentsspärren.
Efteråt kom självkritik.
- Det fanns en upphetsad ton i den uppföljande publiceringen som jag i efterhand kan konstatera inte blev bra, konstaterade chefredaktör Jan Helin.
Mönstret känns igen från andra länder och från mediehysterin som tog in Ny demokrati i riksdagen 1991. Kvällstidningar älskar lättbegripliga händelser som innehåller dramatik, konflikt och starka känslor. Det skapas av partier som SD. På ett plan tar tidningen avstånd. På ett annat öppnar man plånboken för att köpa de mest dramatiska bilderna från när tårtan kastas på partiledaren.
Inkonsekvent kan tyckas, men kan också ses som ett sunt uttryck för att nyhetsvärderingen görs utan att väga in vem som gynnas av det som berättas.
Björn Häger
Björn Häger, författare till boken Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD valet 2010, är frilansjournalist, sitter i Publicistklubbens styrelse och har tidigare bland annat varit politisk reporter på Sveriges Radio