Poetisk paranoia
Martin Aagård om akademiledamöternas välformulerade grälsjuka
Alltså, vad ska man säga?
Min första reaktion på den här magnifika konflikten var att försöka skriva en limerick.
Här finns ju all inspiration man kan drömma om: En skandalös dikt om horor och paddor. Antydningar om skandaler i akademiledamöters sängkammare. Samt inte minst två pompösa herrar på parnassen som bestämt sig för att förgöra en i deras ögon usel översättare av kinesisk litteratur.
Det här är så nära poetisk buskis vi kan komma i verkligheten.
Och underhållningsvärdet blir knappast mindre av att det inte snålas på formuleringskonsten när akademiledamöter brakar samman med varandra eller med omgivningen.
I veckan avled akademiledamoten Knut Ahnlund som under decennier satt sig på tvären mot resten av ledamöterna. Hans fullkomliga nedsablande av Elfride Jelineks hela författarskap i Svenska Dagbladet 2005 tillhör fortfarande något av det mest underhållande jag läst om litteratur i svensk dagspress.
Inte för att jag höll med honom på något sätt. Tvärtom. Allt han tyckte var dåligt med den österrikiska författarinnans våldsamma berättelser tycker jag är bra.
Men passionen!
Den välformulerade grälsjukan!
Den typen av hämningslösa känsloyttringar inför det skrivna ordet är tyvärr alltför sällsynta i vår artiga litterära ankdamm.
Här har visserligen Li Li stått för de mest poetiska svärdshuggen men Göran Malmqvist och Per Wästberg ligger inte långt efter.
Bortom den uppenbara humorn i detta gräl finns dock en djupt beklämmande sida. För det första är akademiledamöterna ute och cyklar i själva sakfrågan.
Man kan välja två olika strategier när man översätter poesi. Antingen är man trogen ordens betydelse på originalspråket eller så prioriterar man att den översatta dikten blir så elegant som möjligt på det nya språket.
Inget är mer rätt än något annat.
Li Li är troligen inte en usel översättare. Han har bara gjort andra val än Malmqvist. En "kantarell” kan mycket väl bli en ”karamell” om det gynnar dikten.
Dessutom ger Göran Malmqvist och Per Wästberg uttryck för en märklig paranoia som troligen bara kan frodas hos män som upplevt att världen cirkulerat kring dem i åratal.
Tanken att Li Li skulle skriva dikter som uteslutande handlar om Malmqvists samliv med sin hustru är inte bara befängd, den går på tvärs med allt som Malmqvist och Wästberg borde veta om poesi.
Det är märkligt att två herrar som har mandat att dela ut världens finaste författarpris har en litteratursyn som är så inskränkt att de i slutändan tolkar litteraturen utifrån vad som pågår i deras allra mest privata lilla sfär.
