Selma var tolerant
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-07-29 | Publicerad 2015-07-27
Att kalla henne rasist är att gå över en gräns
När Lennart Bromander i Aftonbladets serie Döda klassiker (20 juni) frågar ”Men hur ska vi då hantera en rasist som Selma Lagerlöf?” går han över en gräns. Här påstås att Lagerlöfs människosyn skulle vara rasistisk och genomsyra hennes verk som ”inte längre förtjänar sin klassikerstatus”. Bromander lyfter fram novellen En historia från Halland och skriver att när texten kom till 1910 ”var nästan alla i någon mån rasister”, men han anser att Lagerlöfs rasism är ”ideologiskt medveten och av det elakartade slag där människor av ’annan art’ döms ut som moraliskt undermåliga.”
Så var inte fallet. Till skillnad från många samtida författare hade Lagerlöf inte en elitistisk människosyn som sorterade ut vissa människor. Det grundläggande budskapet i hela hennes produktion är tolerans och förståelse för udda och annorlunda människor. Det framgår tydligt i det tal, Hem och stat, hon höll i samband med den internationella rösträttskongressen i Stockholm 1911. Hon utmålar det goda hemmet, där alla respekteras, och kontrasterar det mot den av män styrda staten, som har stora brister: ”Var finns den stat, som inte hyser inom sig främmande folkslag, som den inte kan lyckliggöra? Var finns den stat, som ger alla tillfälle att leva sitt eget fria liv, så länge de inte stör harmonin i det hela?”
Som jag läser novellen behandlar Lagerlöf här en tematik som finns i mycket hon skrivit ända sedan Gösta Berlings saga. Skönhet och förförelse ställs mot plikter och arbete. Tattaren Jan är liksom Gösta Berling vacker, men också duktig på att arbeta. Huvudpersonen Sigurds mor tvekar aldrig i sin kärlek till Jan, som hon utan fördomar senare följer på tattarkärran. ”Det gör det samma vad Jan är av för ätt, sa hon. Jag ska gifta mig med honom”. Det uttalande om tattare som Bromander citerar är ett råd som den döde fadern tidigare givit sin son.
Visst är novellens avslutning, som ges ur Sigurds perspektiv, lite märklig: tattaren är av en annan ”art”, men behandlas med förståelse. Mest anmärkningsvärt i texten är ändå hur två synsätt ställs mot varandra. Jan står för något annat än plikt och arbete, som även det bör finnas i livet. När Sigurd hör Jan spela fiol för första gången heter det ”Och ju längre han lyssnade, desto bekymmerslösare kände han sig. För allra första gången i sitt liv började han förstå, att det kunde vara roligt att leva.”
Även om det kan finnas någon mindre fläck på Selma Lagerlöf, så väger det lätt mot en hel produktion som talar för tolerans och alla människors lika värde.
Lisbeth Stenberg
Docent i litteraturvetenskap och Lagerlöf-forskare
Svar direkt Vi måste vara medvetna om en annan sida av författarskapet
Att Selma Lagerlöfs verk inte förtjänar klassikerstatus har jag verkligen inte påstått. Det är ett allmänt påstående i den lilla ingress-rutan till själva serien Döda klassiker. Däremot ville jag lyfta fram att det finns en problematisk sida också hos en fullblods-klassiker som Lagerlöf, och den kommer till uttryck i just den här novellen.
I En historia från Halland är hon nämligen både klassiker och ideologiskt medveten rasist av elakartat slag. Det finns ingen som helst förståelse hos Lagerlöf för tattarnas socialt så utsatta position; de är nämligen av en annan och moraliskt undermålig art. Hon ger en skoningslös bild av tattarna och deras mänskliga underlägsenhet, och i novellen tjänar de som mörk kontrast till den kanske lite naiva men sunda och rejäla svenske bonden. Novellen uttrycker ren och skär blut und boden-ideologi, och den är riktigt obehaglig att läsa.
Lisbeth Stenbergs tolkning är orimligt överslätande. Att tolerans och förståelse i övrigt dominerar i Selma Lagerlöfs författarskap ifrågasätter jag inte, men vi får vara medvetna om att klassikern Lagerlöf hade den här sidan också.