Alla är lika fjolliga i ”Chéri”
Kvickt pladder i tre timmar blandas med vacker koreografi på Dramaten
En kokott! Bara ordet: insvept i guldbrokad, tungt parfymerat, än tyngre daterat. 1920-talets parisiska lyxhoror, kan de säga något annat än att underkastelsen var snyggare skräddad förr än nu? Faktiskt också något om kärlek och beroende, och något om roller knutna till position, inte till kön.
Colettes Chéri, skriven mellan två världskrig och avspeglande den eleganta, dekadenta värld som dansade charleston på randen till en avgrund. Berättelsen är lagom kittlande, lagom romantisk. Den åldrande lyxprostituerade Léa tar sig an en väninnas son, gör honom till sin älskare och sedan, det förbjudna, förälskar sig i honom. Chéri låter sig hållas som lekkamrat i många år, men lämnar till sist sin gudomor/älskarinna för ett arrangerat äktenskap med en ung oskuld, för att känna sig som mer som en man än en pojke, men trånar ändå bara efter sin Léa.
Intrigen är inte mer rafflande än att nästan tre timmar på teatern emellanåt blir i längsta laget, med kvickheter om kärleken, åldrandet och livet i stort staplade i luftiga lager på varandra. Men samtidigt är det ju kvickheternas, posernas och pladdrandets höga konst som såväl Colette som regissören Jenny Andreasson hänger sig åt här. Det är vackert koreograferat, vacker kostym och i stora stycken elegant framfört. Här finns också en befriande könsrollsnivellering där alla är lika fjolliga och där varje utstuderad gest är en besvärjelse mot ensamheten, fattigdomen och döden.
Alla spelar teater. Men det är Léa och Chéri som har dramat i sina händer. Lena Endre som Léa, mer sårbar än hon vill låtsas om, men med en kärna av benhård granit. Hamadi Khemiri som en lekfull och livsfarlig katt, en behagsjuk fullblodsnarcissist, söndertrasade för livet av sin kärlekslösa barndom. De har en lyhördhet inför den balans mellan lätthet och antytt mörker som krävs för att gjuta liv i ett så ceremoniellt spel om kärlek som deras.
Här och var annars skorrar det, som när en ironisk lek med dekadensens markörer bland de åldrande kokotterna med överspelande skådespelare mest blir avig och tradig. Och även de älskandes turer med varandra och med den stackars flicka som Chéri gift sig med, känsligt spelad av Nina Zanjani, förmår inte engagera hela vägen.