Martyren
Martin Aagård om en man som trivs fint med att vara ett offer
En politisk självbiografi skriven innan politikerkarriären är över är så klart inget annat än ren propaganda.
Om den dessutom publiceras nära inpå ett riksdagsval får man väl betrakta den som en del i partiets strategiska arbete det kommande året.
Vi får med andra ord vänta tills Jimmie Åkesson avslöjar vad han egentligen tycker om järnrörsskandalen då han sparkade sin gode vän Erik Almqvist och kollegan Christian Westling. Eller varför han och hans partikolleger blundade för att den unge William Petzäll rusade mot sin undergång med stormsteg.
I boken Satis polito (”lagom polerad” på latin) gör han sitt bästa för att inte diskutera dessa två katastrofer. Han nämner dem. Men rundar dem på samma sätt som han snyggt manövrerar kring partiets splittring 2001 (då nynazistiska partiet Nationaldemokraterna bröt sig ur), sit maktövertagande 2005 eller ”de vilsna åren” som han diminutivt kallar SD:s våldsamma period under 90-talet.
Det är en ledare som vill hålla samman sitt parti som skriver.
Det skulle förvånat mig mycket om Åkesson släppt ifrån sig en bok som inte var språkligt oantastlig. Den uttalade offerposition han intagit i svensk politik gör att han aldrig blottar sig för enkla påhopp som att han till exempel skulle formulera sig illa.
Förutom den gymnasiala titeln är det en berättelse som är lätt och ledigt skriven, så när som på ett bisarrt förord av en ”fiktiv” Per Albin Hansson. Boken är däremot inte rolig på något sätt, särskilt inte när han försöker vara rolig, ämnet är alldeles för allvarligt – Sverigedemokraternas väg in i riksdagen.
Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna 1994, ungefär samtidigt som hans partikolleger vandaliserade det judiska sommarlägret i Höllviken utanför Malmö, misshandlade en somalier medvetslös i Trollhättan genom att hoppa på hans huvud och brände en moské i samma stad.
Det var ett parti som samlade gatuhuliganer som gillade Ultima Thule. Musiken var viktig. Jimmie Åkesson gillade också Ultima Thule. Han var medlem i Moderat skolungdom MSU, men med litet intresse för skolan. Han skolkade så ofta att skolsköterskan kontaktade hans föräldrar. Han verkar ha haft få politiska drivkrafter – förutom den starka antikommunism som fortfarande förenade högern vid denna tid.
Samtidigt som nyliberalerna Anders Borg och Fredrik Reinfeldt tog makten över moderaternas ungdomsförbund gick Åkesson åt andra hållet. Han blev reaktionär. Svensk höger splittrades just där. Dagens sverigedemokratiska åsikter härbärgerades ju i de gamla moderaternas högerfalang.
Varför han inifrån ville förändra Sveriges mest rasistiska parti har han ingen förklaring till.
Sitt politiska arbete sedan dess beskriver han som en framgångssaga skapad av honom och vännerna Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof.
Han nämner fyra händelser som mer än andra bidragit till att Sverigedemokraterna i dag sitter i riksdagen:
Mona Sahlin
Muhammedkarikatyrerna i Danmark och Lars Vilks
Debattartikeln om Islam i Aftonbladet 2009
Reklamfilmen med kvinnor i burka som stoppades av TV4
Alla är de händelser där Sverigedemokraterna menar att de orättvist kritiserats av ett politiskt, medialt och kulturellt etablissemang. Åkesson beskriver sällan sina framgångar som ett resultat av partiets politik, desto oftare som konsekvensen av att de framställts i dålig dager.
Det är en historia vi hört till leda och som troligen har lite att göra med sanningen. Och med tanke på att denna bok är någon sorts valmaterial har vi förmodligen inte hört denna martyrberättelse för sista gången.
Satis polito innehåller vad jag kan se bara två nyheter.
Den första är att Åkesson faktiskt verkar tro, åtminstone lite grann, på en konspirationsteori som cirkulerar på Flashback om att en sammanslutning kallad ”svenska journalistklubben” i slutet på 80-talet skrev ett ”kontrakt” om att inte skildra invandringen på ett korrekt sätt.
Det är riktigt rubbat. Plötsligt anar man en hårdgooglande konspirationsteoretiker bakom Åkessons välpolerade fasad.
En annan nyhet är att Åkesson faktiskt inte är särskilt kunnig om invandring. Han förlöjligar den liberala visionen om helt fri invandring, men saknar helt förmågan att diskutera den fria rörlighet som existerar inom dagens EU.
Det blir uppenbart att han egentligen aldrig intresserat sig för migration och dess orsaker utan är enögt upptagen med asylsökande, utomeuropeiska flyktingar. Särskilt muslimska flyktingar.
Mångkultur skapar social oro påstår han och hänvisar till bilbränderna i Husby 2013 utan att nämna de olagliga strejker, det Ådalen och de hungerkravaller som skapade det folkhem han nu försöker appropriera som sitt eget.
Han hävdar att det är vetenskapligt bevisat att det inte funnits några välfungerande mångkulturella samhällen. Ett påstående i strid med all historieskrivning. Åkesson viftar bort den religiösa, kulturella och motsägelsefulla mångfalden i Europa innan andra världskriget. En fantastisk värld där nya språkblandningar, nya kulturuttryck och nya sociala rörelser frodades. Ett Europa som var nazismens främsta hatobjekt och som förintades. Han har inte hört talas om den syd- och nordamerikanska blandkultur som var grunden för hela dagens globala populärkultur.
Sturskt formulerar Åkesson sitt politiska mål:
”Kraftigt begränsa invandringen och dessutom få människor som bor i Sverige att leva anpassat till en återupprättad svensk kultur.”
Jag vet faktiskt inte vad det betyder. Det kan nog betyda vad som helst eftersom Åkesson gör sitt bästa för att fnissa bort problemet med att han inte kan definiera vad som menas med svensk kultur.
