Fel väg ur krisen
Martin Aagård 90-talets vinstmaskiner kanske måste dö innan det vänder
Någon dryg vecka efter att mediesveriges Juggernaut Gunilla Herlitz rullade in som ny vd på Expressen kom beskedet – 70 tjänster ska bort, 50 på redaktionen.
Det var en mörk dag. Inte bara för getingen i Marieberg utan för svensk media i stort.
I slutändan blir väl skadan troligen mindre än varslet, men Expressen satsar sig uppenbarligen inte ur krisen, snarare försäkrar man sig om att strypa kostnader.
Vilket förstärker krisen ytterligare.
Journalistik och nyheter är en arbetsintensiv bransch. Det läsare är beredda att betala för är journalister i arbete.
Det finns säkert mycket att säga om ekonomin i Bonnierkoncernen. Hur kassorna tömdes under Jonas Bonniers tid som vd, till exempel. Något bland annat Bernt Hermele beskrivit på Aftonbladets kultursidor.
Men det spelar mindre roll just nu. Det är papperstidningens långsamma död som föranleder besparingarna säger Herlitz till tidningen Resumé.
Lösningar har hon inga. Men att komma på lösningar är kanske inte hennes jobb. Frågan är bara vem som ska göra det. Kreativiteten verkar låg i svenska mediehus just nu. Förhoppningen på sociala medier är fortfarande stor trots att ingen ännu knäckt koden till hur de ska generera inkomster.
Kanske är det de små aktörerna som har svaret. Inte för att de är särskilt nyskapande utan just för att de är små.
I USA växer pyttesmå nischade mediesajter, i Sverige hankar sig lokaljournalistiken fram. Någon enstakta ny tidning har till och med startats. Alla med good-enough-income. De är inga vinstmaskiner som de globala mediejättarna som slukade kontinenter under 90-talet.
Och kanske är det dit krisen i mediebranschen måste nå innan det vänder. Vinstmaskinerna måste dö. En gång för alla.