Imponerande final för Furmarks trilogi
SERIER Med Den röda vintern (Kartago) avslutar Anneli Furmark en trilogi som inleddes 2010 med Fiskarna i havet och vars andra del Jordens medelpunkt utkom för tre år sedan. En trilogi om människan som växer upp och naturen, den som är både storslagen, beundrad och tagen för given. I Den röda vintern möts barndomens långa ensamhet med vuxenvärldens politiska övertygelser och sexuella otroheter. Eller familjens övertygelse och politikens svek. Det är 1970-talt: maoisten Ulrik älskar sossen Siv som har tre barn och fackligt aktiv make.
Vintern är inte bara röd, den är mörk och tyst. Ordlösheten, både kärlekens och den trötta vardagens, går så väl ihop med de murriga serierutorna, ofta bara med en touch av en eller två färger.
Jag lägger trilogins omslag bredvid varandra. De utgör en egen rörelse, från den lätta akvarellen mot en träsnittsinspirerad klassisk bild av kamp: hon och han, den röda fanan, blickarna riktade åt samma håll - framåt. Kontrasten mellan denna parafras och bokens innehåll kunde inte vara större. För kampen smulas sönder till misstänksamhet och kärleken, den verkar onåbar.
Det enda pålitliga är att våren kommer, i form av översvämning bland björkarna. Och det är iskallt när vattnet rinner in över kanten på stövlarna, som det gör i slutbilderna. Annars hade jag alla gånger stannat i boken. Den är en imponerande final.