”Att läsa och skriva blev min räddning”
Kristian Lundberg började skriva om sin uppväxt när sista barndomsvännen dog
När han var tolv sniffade han thinner och stämplades som hjärnskadad.
I dag är alla hans vänner från den tiden döda.
– Ingen vuxen ville hjälpa oss, säger Kristian Lundberg.
Egentligen är det otroligt att han sitter här i förlagets soffa. Nykter, framgångsrik, med familj och en bra inkomst. Uppväxten på samhällets skuggsida i Malmö dök upp redan i den prisade självbiografiska ”Yarden”.
Startskottet för den nya boken ”En hemstad” blev när Kristian Lundberg fick höra att den siste av hans ungdomsvänner dött.
– Jag blev kallsvettig, stum, kände mig helt maktlös. Nu är jag ensam kvar från den bekantskapskretsen. De första var bara fjorton år när de hängde sig. Jag kände mig plötsligt som 97 år.
Fastnade i missbruk
Boken har underrubriken ”Berättelsen om att färdas genom klassmörkret”. Och det är sannerligen ett mörker. Mamman var schizofren och paranoid. Pappan försvann ur bilden. De fem syskonen tvingades klara sig själva.
I tolvårsåldern testade Kristian Lundberg alkohol och droger, och fastnade snabbt i missbruk. Enda anledningen att gå till skolan blev för att få ett mål mat.
– Om jag kan ta av mitt liv, skriva om det och använda det i samhällsdebatten så har mitt lidande inte varit meningslöst. För det finns lika stora klasskillnader i dag, områden med fattiga som ingen bryr sig om.
”Fylldes av vämjelse”
En person återkommer i den nya självbiografin: Mannen som kallades Carolibögen. En pedofil som fick med sig unga pojkar till sin lägenhet. Han förgrep sig på dem och mutade dem med småslantar.
– Jag och mina vänner var som en flock skadade får som gått vilse i skogen, utan självbevarelsedrift. Han var manipulativ, fick vittring på de svaga och kunde vara mjuk och vänlig, berättar han.
Flera av Kristian Lundbergs vänner följde med.
– Det fasansfulla var att vi aldrig pratade om det med varandra. Jag fick syn på pedofilen långt senare. Han satt i en park och såg på lekande barn. En gammal gubbe. Ändå fylldes jag av skräck och vämjelse, jag höll på att kräkas.
Hade överdoserat
Kristian Lundberg stod alltid emot mannens lockande och pengar. Och han lyckades efter många år bryta alla destruktiva mönster och skapa ett annat liv.
Vad beror det på att just du klarade dig?
– Jag hade någon sorts gräns. Och att jag upptäckte litteraturen gjorde enormt mycket. När jag läste Stagnelius och Ivar Lo Johansson som tonåring kunde jag se deras vanmakt och rättslöshet och känna att jag inte var ensam. Att läsa och skriva blev en räddning.
Den stora vändpunkten kom när Kristian Lundberg skulle bli pappa för nitton år sedan. Livet höll på att rasa ihop. Han hade överdoserat, fått hjärtstillestånd och tagits in på en klinik för avgiftning. Just då fick han veta att han skulle få barn.
”Ville inte bli som min far”
– Det var rätt plats för det beskedet. Jag ville bli en tillgänglig förälder, inte som min egen far. Det var därför jag härdade ut att bli nykter, även om det inte varit lätt.
Med en frånvarande pappa och en psykiskt sjuk mamma var det svårt för Kristian Lundberg att hitta sitt föräldraskap.
– Vad var att skälla lagom, till exempel? Jag var van vid att få huvudet dunkat i elementet om jag tagit sista smöret. Jag har varit överbeskyddande, men också gett omsorg och trygghet. Jag har försökt lära honom att vara solidarisk och ärlig mot sig själv.
Fråga från Sofi Oksanen
... som intervjuades i lördags:
Vad tycker du att romaner – generellt sett – ger för bild av psykisk sjukdom?
– Det är ytterst sällan beskrivningen av psykisk sjukdom känns ens rimlig – antingen är den sjuke en psykotisk massmördare eller en debil trasdocka i händerna på ett orättfärdigt samhälle. Det finns verkligen en uppgift där, att navigera bort från demoniseringen.