De drömde om ett bättre liv
Flyktingarnas väg till Europa - en resa genom det koloniala mörkret
På medelhavsön Lampedusa ligger Tystnadens museum.
”Vi vill samla föremål från alla som drunknat och försvunnit under båtfärder från det fattigaste Afrika till den europeiska ön Lampedusa”, säger Giacomo Sferiazza, talesperson för kulturföreningen Askavusa. På museet finns enkla saker: hushållsredskap, flaskpost med små budskap till familjer eller till någon älskad. Hälsningarna är skriva på många olika språk. De religiösa förhoppningarna vänder sig till olika gudar.
Jag tänker på Tystnadens museum när jag läser Bilal, Fabrizio Gattis väldiga berättelse om slavrutten till Europa, strålande översatt av Margareta Zetterström. Föremål på museet kan ha kommit från några av hans medresenärer på slavrutten från Senegal till Europa.
Resan tog Gatti fyra år. Han levde i eländiga läger, spärrades in i skitstinkande burar drabbades av svårartade sjukdomar och upplevde ständigt misshandel av afrikanska flyktingar. ”Det var mitt livs resa”, skriver Gatti. Han kunde genomföra den endast genom att byta identitet och perspektiv. Gatti genomgick bokstavligen en pånyttfödelse när han förvandlade sig till Bilal, en kristen kurd. Därmed tvingades han betrakta världens makt och ordning som fattig och maktlös, inte som den framgångsrike italienske reporter han är.
”Det är resan, som i all sin oändliga grymhet formar mig. Trots att jag inte vet vilket slags varelse den kommer att förvandla mig till kan jag inte stanna upp och avbryta resan”, skriver Gatti.
Han far genom det koloniala mörkret och rapporterar om flyktinglägrets kommendant, som med sin livrem sliter sönder den femtonårige Elvis skyddslösa kropp. Han tvingas, ombord på de tungt överlastade flyktingbilarna, in i klaustrofobins plågor och dödsskräck. Regelbundet ser han hur militär och polis släpar flyktingar till tortyrkamrar och hur de lokala härskarnas piskor viner över offren. Dessa plundras på det sista av sina små tillgångar. Till slut slits också deras skor sönder.
Förnedring och underkastelse av alla de slag är villkoren för att flyktingarna ska släppas in i de ”hoppets bilar”, som kryper fram i den oändliga sanden på väg mot det hav som ska vara befriande.
Gattis skildringar är konkreta. Han samtalar med prostituerade småflickor som tvingas sälja sig för en euro. Varje flicka måste upplåta sin kropp 140 gånger för att teoretiskt ha råd att resa med en flyktingkaravan. Han möter flyktingsmugglingens hantlangare, som ölberusade packar båtvrak fulla med människor som offrat sina sista pengar för resan till Europa.
De flyendes drömmar ser så olika ut. Några reser för att kunna samla pengar till sina åldriga föräldrar, andra för att få tillfälligt jobb som murare, hantverkare eller hembiträden, om så lönerna är människovidrigt låga.
Daniel från Nigeria citerar Goethes Faust och tänker på konstens skönhet. Jonathan och Joseph är inbjudna till Slovenien för att tala om självmordsepidemier bland liberianska barn. Flyktingarna är medlemmar i Den globala byn. De är en del av jordens väldiga underklass men kommunicerar och överlever med hjälp av mobiltelefoner, mejl och moderna kommunikationer.
Männen som bygger och verkar inom det flykting-industriella komplexet saknar drömmar. De räknar som vilken börsmäklare som helst avkastningen på varje eländig båt som överlastad guppar ut på Medelhavet. Profitnivån ligger ibland på tusentals procent. Den kvinna som finns med i människohandlarmaffian går under namnet Madame Hope.
Gatti och hans afrikanska resesällskap stannar till i Dirkou. Den gamla slavoasen har blivit centrum för all sorts smuggel, för religiösa sekter och grönsakshandel. Det är därifrån bussar, lastade med vår tids slavar, går mot norr, mot Europa. Den som missar avfärden blir ”stranded”, de förvandlas, skriver Gatti, snart till levande döda.
Dirkou ligger i Niger, vars uran plundras av fransk kärnkraftindustri. I Niger har också al-Qaida en mäktig bas. Den globala världens ekonomiska, mänskliga och politiska villkor gestaltas i Dirkou.
”Om Gud vill”, stönar eller hoppas flyktingarna. De blir färre under den långa resan. Som regel dör tolv procent av flyktingarna. Den statistiska realiteten kan ingen gud betvinga. Schakalerna som stryker kring runt flyktinglägren är både symboler och realiteter.
Libyen är för många flyende en hägring. Där finns arbete och en viss ekonomisk trygghet. De fattiga har bortsett från maktens realiteter. Överste Gadaffi - Gattis reportage är en aning daterat - tidigare avskydd av väst, har allierat sig med EU och allra mest med Italien. Bojkotten mot Gadaffi har avskaffats mot att den rika västvärldens oljebolag, Lundins och andra, får tillgång till de väldiga oljefälten. Översten har också lovat EU att han ska deportera alla svarta afrikaner i landet.
Resorna till Europa blir inte av. Gadaffi är en ”frihetens banérförare”, säger Silvio Berlusconi och EU-kommissionen instämmer. Europas frihetshjälte låter fängsla, tortera och deportera tiotusentals afrikaner. Deras små tillgångar beslagtas. Denna brutala, påtvingade exil finns dokumenterad i Andrea Segres och Dagmawi Yimers film Come Un Uomo Sulla Terra (Som en människa på jorden).
Filmen, liksom Gatti, vrider upp den västliga dubbelmoralen till en skrämmande grotesk. Det koloniala arvet reproduceras: Råvarutillgångar är alltid mer betydelsefulla än människoliv.
De få afrikanska flyktingar, som trots alla barriärer och all förnedring, tar sig över till Europa kallas illegala, clandestinos. På Lampedusa placeras de i burar, omöjliga att inspektera för internationella myndigheter. De torteras som i Abu Ghraib-fängelset. Brutala fångvakter tvingar unga muslimer att stirra på porrfilmer. Misshandel utförs till brölande toner av fascistiska sånger.
De som slipper ur fängelset placeras på en ekonomisk slavmarknad. De fraktas till jordbruks- eller fruktmarknaderna, exempelvis till ”skammens triangel” i Foggia i södra Italien. Männen rekommenderas ta en kvinna med sig, ”för föreståndarens behov”. De extremt långa arbetsdagarna ger de papperslösa inte annat än svältlöner och övernattningsrum och madrasser, som de måste dela med fyra andra män.
Till de stora byggena i Europa samlar ”korpraler”, företagslakejer, in billig, exploaterbar arbetskraft. De bjuds ut till en femtedel av den normala lönen och deras övertidsarbete lägger företagen beslag på. De papperslösa tvingas acceptera ett slags ”fruktans lön”. Kapitalismens lagar är obönhörliga.
Fästning Europa behöver en reservarmé av arbetare; de vill däremot inte ta emot fullvärdiga medborgare. Rika invandrare däremot kan köpa visum. I Portugal tilldelas varje utlänning ett femårsvisum om han eller hon köper ett hus värt 5 miljoner kronor. ”Vistos dourados”, gyllene visa, kallas systemet, som sprider sig till andra EU-länder.
Människovärdet vägs i pengar; marknaden styr de politiska besluten. Några befrias, många andra förslavas.
Gatti formulerar en tes om demokratin som är på en gång självklar och revolutionerande: Demokrati är inte bara frihet - den förutsätter fria människor.