Kamp uppåt väggarna
Svenska politiska affischer på väg att bli exklusiva samlarobjekt
Proggtrummisen Håkan Agnsäter har länge samlat på svenska upproriska affischer från 70-talet. Han har lagt ut dem på nätet på proggensaffischer.se och gjort en utställning som turnerat runt svenska länsmuseer.
Nu ger han ut dem i bokform - en färgsprakande samling konsertaffischer, antikärnkraftsafficher, feministiska affischer och lite blandat politiskt smått och gott.
Allt håller sannerligen inte någon större verkshöjd. Man kan ju undra varför man blandar Jan Hammarlunds hemritade turnéinformation med Adrian Honcoops maffiga Black Power-målningar, men poängen är så klart att den magiska ”tidsandan” ska fångas.
Och det lyckas ganska bra.
Fram till 60-talet var affischen en alltigenom politisk eller genomkommersiell konstform. Ibland både och. De sovjetiska modernisterna sålde cigg ena dagen och hög arbetsmoral den andra. Den polska affischens unika status beror lika mycket på ett stort politiskt propagandabehov som på en blomstrande filmindustri.
I Sverige har vi inte haft någon vidare affischtradition - här syns de oftare i våra kök än på museum. Men på 60-talet fick en ung konstnärsgeneration upp ögonen för masskommunikationens olika verktyg och det blev fest i offset-tryckeriet.
I alternativrörelsens affischer blandades seriefigurer och psykedelia med collage, jugend-retro och OP-konst i en mahjong-festlig barfotablandning. Det var inga problem att citera Disney och Don Martin samtidigt som man agiterade för USA:s uttåg ur Vietnam.
Flera av de här verken håller just nu på att bli stora samlarobjekt.
Sture Johannessons klassiska haschrökande kvinna säljs för cirka 8 000 –10 000 kr på Bukowskis. Ett ex av Carl Johan De Geers Skända flaggan fick man i fjol pynta 43 000 kr för hos samma auktionshandlare. Året innan gick den för 62 000.
Mycket av 70-talets alternativa konst är redan djupt inne i den genomkommersiella konstekonomin och har för länge sedan förlorat all kittlande upprorskänsla.
