Tonåring och äcklad av mamma
Sara Breischers nya roman för stillastående och trygg i sin realism
Sara Beishers debutroman, Jag ska egentligen inte jobba här (2012) handlade om en nittonåring med skådespelardrömmar som börjar jobba på ett äldreboende. En både klok och rolig historia om en ung kvinna som mognar både som människa och samhällsvarelse.
Det finns råttor överallt utom på Antarktis är ingen uppföljare. Lite synd, tycker jag som gillade vårdbiträdet Moa. Till och med namnet - som länkade till arbetarförfattartraditionen - var lovande.
Den nya romanen är en uppväxtskildring, och tyvärr inte lika engagerande som debutromanen. Alltför många yngre svenska författare har redan skrivit om liknande erfarenheter.
Clara bor i ett slitet hyreshusområde med sin mamma Berit, en ensamstående städerska som gillar kaffe, korsord och fyndresor till Gekås. Men Clara längtar till ett annat liv än mammans. Hon är ett skolljus, lånar böcker på biblioteket och känner sig som en alien i sin hårda och högljudda högstadieklass. Där finns de rika smalsöta villatjejerna, elaka Mickan och underhuggaren Anna, båda med dyra vita Dieseljeans och nya neongula mountainbikes.
Där finns den ständigt sexpratande Lill-Tobbe och den svagt rökluktande Röen, som alla vet har alkisföräldrar. Samt den nyinflyttade närmast mytiske, halvgalne outsidern Christian Breken som lever efter egna regler och utmanar alla ”normala”.
Sara Beischer har fint sinne för det drastiska, för talande detaljer, lukter som levandegör, de grumliga känslor, exempelvis äckel blandat med ömhet, som en tonårsflicka kan hysa inför en halvgammal mamma som sitter och fiser och rapar högt framför tv:n, och som ligger och solar ute på gården i för liten bikini när andras mammor reser utomlands.
Den underliggande romanidén är bra, de olika figurerna lite väl övertypiskt tecknade men de åskådliggör ändå klart hur mycket föräldrarnas socioekonomiska status betyder för barns självkänsla och maktspelet mellan dem. Jag antar att Beischer varit ute efter att fånga just det.
Men romanen är för stillastående. Det som kunde ha förvandlat den till ett omvälvande drama eller småstadstragedi och Clara till något annat än den skötsamma iakttagaren, är hennes hemliga dragning till den oförutsägbara Breken, och den kärleken blir det ju inget av med. Clara styr undan i tid från hans kaoskrafter.
Det är nog klokt av Clara.
Men berättelsens trygga och rediga realism hade behövt lite mer Breken.
Det är nog inte en slump att den duktigt redogörande romanen gestaltar hans regellöshet, vilda infall och tro på att det går att göra vad som helst med ett slags saknad.
