Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Hellre tjock och lycklig än skammad av vården

Det är dags för självrannsakan – viktmobbningen måste upphöra

Januari: Kroppshat, gymkort och dåliga samveten. Det nya året börjar efter en höst av hätsk ätstörnings- och fettdebatt. I boken Kriget mot kroppen skildrar Stina Wollter och Erik Hemmingsson vad som kallas viktmobbning. I en starkt personlig text går Rasmus Landström längre och kallar det ”viktapartheid”. Svenska Dagbladet hade under hösten en serie artiklar under vinjetten Fettföraktet.

Hur tjocka människor diskrimineras i samhället finns det mängder av studier på. Och de som verkar vara allra värst är vi läkare. Vittnesmålen i Kriget mot kroppen är fullkomligt horribla. Vi underdiagnosticerar och skyller på vikten. Vi får tjocka människor att må så dåligt att de inte vågar söka vård för allvarliga symptom, vilket även Socialstyrelsen varnar oss för.

Hemmingsson som forskar på fetma menar att viktmobbningen och det psykiska lidande den medför är ett betydligt större problem än människors ökande vikt, även om det inte går att belägga i studier. Hellre ett gott liv än ett långt liv, är parollen.


Det är provokativt. Boken har fått kraftiga motreaktioner från fetmavården, man menar att författarna spelar ner riskerna med att vara tjock och att det i sig är farligt. Och så ramlar vi ner i riskträsket, där alla kastar siffror och studier på varandra. Men bedömning av risk är människor urdåliga på att förstå och applicera, även vi läkare. Denna text innehåller därför inga sådana siffror.

Politiskt är frågan stendöd. Och i vården står vi handfallna.

Det är extremt svårt att gå ner avsevärt i vikt och stanna där. Några procent lyckas, resten inte. De metoder vården erbjuder har usla resultat, förutom omfattande magsäckskirurgi och dyra läkemedel. Samtidigt lär vi oss mer om hur komplex ämnesomsättningen är med dess myriad av hormoner. Vi är långt ifrån att förstå hur allt fungerar – det är mycket mer komplicerat än kalorier in och ut. Dålig karaktär-modellen är död.

Och samtidigt: I samhället ökar övervikten och stillasittandet. Fler dör av övervikt än av undervikt i världen, menar WHO. Vi i sjukvården hanterar hela tiden sjukdomar och symptom som vi vet kan förbättras av bara en liten viktnedgång (sömnapné, högt blodtryck, diabetes, artros) och vi jobbar med prevention av framtida risker för att förlänga liv (hjärtkärlsjukdom, cancer, leversvikt).


I värderingen psykiskt välmående eller risk för kroppslig sjukdom kan man så klart välja det första. Inom folkhälsa pratar man om QALYs, quality adjusted life years. Ett kortare liv med högre upplevd kvalitet kan matematiskt vara samma sak som ett längre liv med lidande. Hellre ett gott liv än ett långt liv. Och alla tjocka blir inte sjuka: det är på gruppnivå risken finns. Man kan livsnjuta sig genom livet, stoiskt stå emot alla sjukvårdens pekpinnar och tackla ohälsan när (om) den kommer. Man kan – man bör – älska sin kropp hur den än ser ut. Självhat är ett dåligt recept på välmående.

Men barnen. Vad ska vi göra med barnen? Barn kan inte göra medvetna livstilsval. Det är därför barnfetmavården har gått ut hårdast i debatten. Nyligen fattade kammarrätten ett unikt beslut att tvångsomhänderta en sexårig flicka på grund av hennes kraftiga övervikt och leverpåverkan. Hur stor är risken för sjukdom, hur påverkar det ett barn att bli fråntagen sina föräldrar? Barn får inte röka och dricka alkohol. Får barn öka hur mycket som helst i vikt? Frågan är extremt känslig, konfliktnivån mellan vård och föräldrar kommer sannolikt att öka.


Sjukvården kan inte lösa frågan om en allt tyngre befolkning. Det kräver politiska förslag som aldrig kommer genomföras. Politiskt är frågan stendöd. Och i vården står vi handfallna. Tjat (förtäckt som ”information”) och okänsliga kommentarer är meningslöst, och etiskt problematiskt. Ska vi operera fler magsäckar? Ska vi ge alla läkemedel?

Medicinen har en mörk historia av välmenande övergrepp mot människor. Vi är betydligt mer intresserade av risk och sjukdomar än vad våra patienter önskar. Det är dags för en rejäl självrannsakan inom vården. Viktmobbningen måste upphöra. Vi måste återkomma till vårt övergripande uppdrag: Inte bara maximera levnadsår utan också välmående.

Fanny Nilsson är ST-läkare i internmedicin.