Nu tar dokusåpan plats i poddvärlden
Patrik Syk har lyssnat på ”The Brights”
Tänk er ”Wahlgrens värld”, fast utan bilder. Ja, upplevelsen är ungefär lika märklig som det låter. Men när nu ljud är det nya svarta och podcasten förväntas gå från nischat storstadsfenomen till bred, folklig underhållning är det kanske helt logiskt att vi i dagarna presenterats för The Brights, världens första (nja) dokusåpa helt och hållet i podcastformat.
Vi får träffa tv-personligheten Lydia Bright (känd från dokusåpan The only way is Essex), hennes två uppmärksamhetstörstande systrar, grälsjuka föräldrar och Fortnite-beroende lillebror med PT-drömmar. Precis som vi vant oss vid i tv-format som Hollywoodfruar eller Kardashians får vi ta del av såväl småsysslor som livsomvälvande händelser, allt berättat av Lydia själv som fungerar som brygga mellan scenerna.
Jaha, men funkar det då? Nja, är väl mitt svar. Men är det formatet som inte riktigt funkar eller det faktum att dokusåpor om brittiska b-kändisar inte är min kopp te? Jag tror faktiskt mest att det är det senare. Stundtals sugs jag trots min skepsis in i familjens liv och när de tvingas ta farväl av ett av sina fosterbarn (jo det finns sådana också) då hen ska omplaceras, är det riktigt effektivt berättat. Verkliga känslor är ju trots allt anledningen till varför verklighetens berättelser så ofta överträffar dikten, hur vardagliga och ospektakulära de än verkar.
Jag utesluter inte att dokusåpor i ljudformat kommer bli ett stående inslag i podcastfloran. Det finns något väldigt tilltalande i den korta distansen man uppnår mellan mikrofon och hörlur som skulle kunna få oerhörd kraft, kombinerat med starkt och äkta innehåll. På ett sätt kan man ju redan säga att första generationens poddar – med personliga reflektioner i samtalsform – ligger ganska nära men att man här kryper ännu längre in under skinnet på den man lyssnar på.
Men kommer jag bänka mig varje vecka för ett nytt avsnitt av The Brights? Nej, knappast.