Vem f-n ska vara teaterchef?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2024-05-15 | Publicerad 2001-11-12
CLAES WAHLIN kräver att konsten sätts före pengarna
Kandidaterna till våra kulturinstitutioner är en ständigt krympande krets. När nu både Dramaten och Stockholms stadsteater står inför chefsbyte tycks kandidatlistan reducerad till två namn: Staffan Valdemar Holm för Dramaten, Jasenko Selimovic för Stockholms stadsteater. Givetvis övervägs andra namn, som vanligt ser sig tillsättande styrelser och departement om på andra kulturinstitutioner i hopp om att i första hand finna någon med goda chefskunskaper - detta med ordning och reda bland pengar och personal har med statens allt hårdare krav på att fylla salongerna skapat ett klimat där institutionens egentliga uppgift - att spela intressant teater - halkat ned till punkt två på dagordningen.
På sikt kan denna tendens att betrakta de tunga teaterinstitutionerna som vilka företag som helst leda till en nivellering där teatrarnas repertoar intill förväxling liknar varandra, ungefär som tv-kanalerna blir allt svårare att skilja åt.
Nationalscenen och landets största stadsteater är dock angelägenheter av samma vikt som andra, offentliga samhällsinstitutioner och bör därför skyddas från den nyckfullhet som drabbar sammanslutningar som utelämnas åt marknadens fluktuationer. Det är ju det som är själva poängen med skattefinansierade, statliga institutioner.
I fallet Dramaten, som Ingrid Dahlberg under sin tid har stabiliserat ekonomiskt och organisatoriskt, finns utomordentliga möjligheter till en konstnärlig uppstramning. Dahlbergs val att prioritera kassaframgångar har lett till en mycket begränsad och alltmer lättviktig repertoar. Av klassiker har spelats de mest kända, företrädesvis komedier, och av nya pjäser har huvudsakligen valts ny, engelsk dramatik respektive svensk nyskriven. De båda senare kategorierna har dessutom präglats av ett inte ringa publikfrieri, där författare och regissör har valts utifrån sin förmåga att attrahera en stor publik.
Vad Dramaten måste göra om den ska återerövra sitt konstnärliga förtroende är att vidga definitionen av en klassiker. Givetvis bör man som nationalscen spela intressanta, sällan spelade namn ( Sofokles, Marlowe, Racine, Caldéron, de Musset, Lagerkvist, Lorca, etcetera), men också moderna klassiker ( von Mayenburg, Jelenik, Dahlström, Bernhard).
Dramaten är också kanske den enda scenen som kan spela de stora dramatikernas mindre ofta uppsatta pjäser. Hur många decennier skall vi behöva vänta på Shakespeares Julius Caesar, Antonius och Kleopatra eller Troilus och Cressida? Borde inte nationalscenen låta Strindbergs mer perifera pjäser bli synliga (Bengt och hans hustru, Brända tomten eller Kaspers Fet-tisdag)? Hur ser de kanoniska verken ut i händerna på regissörer som inte tillhör respektive författares gravväkteri? Och när man engagerar unga regissörer, som nu Richard Turpin eller Kia Berglund, varför inte låta dem sätta upp det slags dramatik de har uppmärksammats för? En Brecht av Turpin eller en Fosse av Berglund?
Den teaterestetik som odlas i Sverige är fortfarande i häpnadsväckande hög grad naturalistisk.
Det tycks som om hela den östeuropeiska och inte minst tyska förvandlingen av teatern under de senaste trettio åren med misstänksamhet och ointresse motats vid gränsen, som vore Sverige i denna bemärkelse sitt eget lilla Schengen.
Det ankommer i än högre grad på en stadsteater att öppna den gränsen och låta scenens uttryck hinna ikapp det omgivande samhället. Peter Wahlqvist har under sin tid förvisso hittat fler intressanta nya pjäser än vad Dahlberg har gjort - och han har definitivt fått hit bättre gästspel - men även vid Sergels torg finns en olycklig eftersläpning.
Robert Wilson var hipp för bra länge sedan, och Frank Castorfs provokationer är i vilket annat land som helst sedan länge inrangerat bland normalitetens scenspråk.
En ny stadsteaterchef bör vara någon som finner det självklart att inte bara spela aktuell dramatik, utan också att spela den utan att försöka klämma in den i sedan länge stelnade scenkonventioner. Jasenko Selimovic är det namn som ligger närmast till hands, men rimligen gör han bättre nytta i Göteborg och märkligt vore det om han är helt ensam i sin syn på hur en framgångsrik stadsteater skall drivas. Hilda Hellwig, Lars Rudolfsson eller Linus Tunström är regissörer som med framgång och stor medvetenhet introducerat ett annat scenspråk.
Det är av vikt att en teaterchef i någon bemärkelse är ung. En chefsposition på en stor teater skall inte vara någon belöning för lång och trogen tjänst, utan måste tillsättas utifrån den konstnärliga kompetens som tiden kräver. Det är också först då en teater lyckas utmärka sig. Att Holm är ett bra val för Dramaten står utan tvivel, likaså skulle till exempel Hellwig ge Stadsteatern en rejäl skjuts in i samtiden, men varför finns det inga alternativ? Hur har man i ett land som anser sig hålla en hög nivå på sina teatrar lyckas undgå att odla fram en mängd kandidater till chefsposterna? Ett skäl är förmodligen att söka i avskaffandet av ensembleteatern. Vi har i dag allt färre konstnärliga sammanslutningar med en tydlig teaterestetisk profil.
Frilanstillvaron är nyckfull och det långsiktiga arbetet med att bygga upp en tradition riskerar att också drabba de stora institutionerna.
Om inte den resursstarka teatern skall förfalla till den okomplicerade underhållningen och en nyckfullhetens repertoar, krävs att man nu - i stället för att se sig om vilka chefer som sitter på andra kulturinstitutioner och har varit duktiga på att hålla budget - noga överväger respektive teaters konstnärliga krav och först därefter ser sig om efter lämpliga kandidater. Att bygga upp en teater tar decennier, att rasera den går på en säsong.
Konsten att sköta ett operahus. Läs Claes Wahlins rapport från Helsingfors i morgon.
Claes Wahlin
