Fel om museernas aktivitet, Stahre
Ann Follin och Karl Magnusson: Repatrieringsfrågor står högt på agendan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2021-11-01
Under rubriken ”Ständigt nya ursäkter för konstplundringen” skriver Ulrika Stahre om processen kring återlämnande av Beninbronser och påstår att repatrieringsfrågan rör på sig överallt i världen – utom i Sverige. Detta är felaktigt. När det gäller återförandefrågor är myndigheten Statens museer för världskultur synnerligen aktiv och sedan flera år dessutom engagerad i den internationella arbetsgruppen Benin Dialogue Group. Så sent som i förra veckan deltog myndigheten i ett möte i London tillsammans med museer från Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Österrike samt olika parter från Nigeria. Syftet med mötet var bland annat att diskutera samarbeten, kunskapsuppbyggnad samt förutsättningar för ett återlämnande av Beninföremålen. Världskulturmuseerna presenterade då ett ställningstagande som konkret går ut på att nästa år i dialog med nigerianska intressenter inleda en process för att underlätta återlämnande av 39 föremål som identifierats härröra från plundringen av Benin City 1897. Övriga föremål från Benin City i Världskulturmuseernas samling, kräver fortsatt proveniensutredning.
Repatrieringsfrågor är både tidsödande och komplexa eftersom museerna har skyldighet att utreda varje föremåls proveniens. Myndigheten utreder varje ärende separat i enlighet med en noggrant framtagen process. Lagstiftning och regelverk skiljer sig åt mellan länderna. I Sverige krävs godkännande av regeringen för att föremål ur statliga samlingar ska kunna överlåtas till part utanför landets gränser.
Stahre uttrycker i samma text även en oro för att de samlingar som Statens museer för världskultur förvaltar ”knappt tas om hand eller görs tillgängliga”. Hon hävdar också att ”myndigheten tycks ha svårt att se sitt uppdrag”.
Sanningen är att Världskulturmuseerna kontinuerligt arbetar med att höja samlingsförvaltningens standard och bedriver flera riktade digitaliseringsinsatser för att successivt tillgänggöra material för forskare, skolor och bred allmänhet. I olika utställningar, projekt och programverksamhet aktiveras och problematiseras de samlingar som Världskulturmuseerna är satta att förvalta åt inte bara Sveriges, utan världens medborgare. Nyligen öppnade utställningen Remixing the Future på Etnografiska museet - ett fint exempel på nya sätt att i samskapande tolka museernas material, utifrån bland annat postkoloniala perspektiv, för att göra dem mer relevanta för framtiden. På punkt efter punkt omsätter vi vårt uppdrag i aktiv handling, trots att myndigheten drabbats hårt av pandemin och även tvingats ställa om till helt nya sätt att arbeta.
Ann Follin, överintendent Statens museer för världskultur
Karl Magnusson, t f avdelningschef Samling Statens museer för världskultur
SVAR DIREKT: Mea Culpa, men helt övertygad blir jag inte
Det var förfluget och slarvigt av mig att skriva "tydligen inte i Sverige". Min artikel handlade mest om British Museum och nyheten att Frankrike lämnar tillbaka konst till Benin. Onödigt att dra in Sverige där. Fint att vi blir upplysta om arbetet.
Vad gäller Världskulturmuseernas arbete med att aktivera och visa sina samlingar blir jag mer brydd och inte särskilt övertygad.
Jag hänvisade i min text till en debattartikel på Expressens kultursida, där kritiken är mer omfattande än vad jag gjorde rättvisa i min text. Larmet går framför allt om en avprofessionalisering, vilket möjligen inte bara gäller inom Världskulturmuseernas domän. Då spelar det mindre roll att man arbetat fram digitala event. Den stora omorganiseringen som planeras har mött kraftig kritik, om den ordas här inget. Att ”Världskulturmuseerna kontinuerligt arbetar med att höja samlingsförvaltningens standard” är en organisationsklyscha som för mig tyvärr ekar tomt, ungefär lika tomt som Medelhavsmuseet om butiken och restaurangen räknas bort.
Ulrika Stahre