Recensenter om Enquists bästa böcker
PO Enquist är död, 85 år gammal.
Här låter vi sex recensenter välja ut sina favoriter ur hans författarskap.
Pia Bergström: Jag ryser lite bara jag tänker på Enquists novell Mannen i båten. Finns i flera antologier och är också utgiven separat i en 28-sidig utgåva som jag antar att man kan hitta på något antikvariat.
Novellen som berättas på ett både magiskt och förunderligt vis så att nu och då, möjligt och omöjligt förskjuts och både finns och inte utspelas i en västerbottnisk kustby, författarens hemtrakter. Den skildrar en pojkes första möte med döden och det är nog den bästa litterära död jag läst.
Förmodligen för att miljön är så nära min egen barndom men också för att Enquist lyckas fånga vad som sker med de två pojkarna på sin hala, hembyggda flotte därute på sjöns djupaste del utan att egentligen skriva ut det.
Barbro Westling: Kapten Nemos bibliotek träffade mig den första gången rätt i hjärtat. Kanske för att här kändes närvaron av den starka känslosamhet som alltid, enligt PO Enquists strama poetik, måste hållas tillbaka. Här är det den som bär bokens komplicerade och drömlika förlopp, den som får det blänka klart som källvatten om det allra svartaste.
Jag minns var jag var när jag först läste boken, har läst om den flera gånger sedan dess. Och det slutar i samma längtan norrut, till det norrländska landskap som Enquist på samma gång fångade och skapade.
Lennart Bromander: PO Enquist visar sin formidabla skicklighet som författare på många vis, men det är när han närmar sig den västerbottniska barndomsmiljön och dess stränga frireligiösa inramning han blir som starkast och angelägnast. Och ingenstans mer så än i romanen Kapten Nemos bibliotek från 1991.
Här tematiseras det tragiska barnbyte, som 1940 skedde på ett lokalt BB, och författaren väver samman det med ett slags gestaltning av vårt behov av fantasi kontra vårt behov av religion – den pojke som är huvudperson utmanas av kapten Nemo från ena hållet och Människosonen från det andra. Det är en ytterst sinnrikt konstruerad och samtidigt djupt gripande roman.
Amelie Björck: Djuren hade en särskild plats i PO Enquists skapande. Schnauzern Pelle fick ta ett skutt in i barndeckarna; grodorna från Hjoggböle återfinns likaså i flera av hans verk.
I Lodjurets timma (1988) är min favorit bland dramerna för den djupa relation mellan man och katt som träder fram. Pjäsens unge mördare tilldelas en katt som experiment i hopp om att han ska få kontakt med sina känslor. När detta faktiskt sker – och djuret öppnar pojkens hjärta för nåden själv – står både vetenskapen och prästen mållösa.
Katten som länk till en mer-än-mänsklig förståelse: katten som Gud. Destillerad klarsyn i en enda akt, utan tak för tanken.
Åsa Linderborg: Jag väljer Musikanternas uttåg från 1978, som jag läste på gymnasiet och sedan bar med mig in på forskarutbildningen i historia. Arbetarrörelsens mödosamma framväxt i Västerbotten, hur det politiska språket krockar med det religiösa, agitatorernas tillkortakommanden – PO Enquist förmänskligade ett heroiserat historiskt skede.
Petter Lindgren: Essäsamlingen Kartritarna är mitt mest frekventerade verk av Enquist, en bok av det där slaget som jag ibland tar fram när jag kört fast i en text och behöver en skjuts.
Flest hundöron och understrykningar finns i den avslutande titelessän, där författaren beskriver hur han skaffade sig en av sina tidigaste konstnärliga insikter, genom att rita kartor på smörpapper, till en början autentiska Sverigekartor men efter hand allt mer fantasifulla:
”Jag upptäckte att man kunde ljuga ihop kartbilder med tecken som vart och ett var sanna: eftersom de som såg mig över axeln noterade att tecknen var sanna noterade de inte att landskapen inte fanns, att de var lögnaktiga, dikt.”