Kom inte och gnäll sen
Petter Larsson läser Arbetsförmedlingens nya rapport
Det går förstås alldeles utmärkt att vilja minimera invandringen till Sverige. Sätta stopp för flyktingar redan på Medelhavet, utvisa så många som möjligt och göra det svårare att komma hit för att arbeta.
Men då ska man inte komma och gnälla sen. När pensionsåldern höjs. När skatterna stiger. När nedskärningarna i välfärden börjar hagla.
Det är slutsatsen jag drar av Arbetsförmedlingens nya rapport om behoven på arbetsmarknaden det närmaste årtiondet, som presenterades förra veckan.
Förklaringen är naturligtvis den demografiska bomben, som innebär att färre i arbetsför ålder ska försörja fler barn och gamla. Vi går mot den största obalansen på 100 år.
Precis hur mixen av skatter, utbildningssatsningar för att höja framför allt invandrade kvinnors sysselsättning, pensionsåldern och kvaliteten i välfärden ska se ut för att desarmera bomben är politiska avvägningar. Men man kommer knappast runt att invandringen också måste öka. Arbetsförmedlingen tror att det behövs åtminstone 60 000 personer om året.
Det är egentligen inga nyheter. Medan samhällsdebatten har havererat till att se alla utlänningar som hot har AF i flera år insisterat på invandring som en nödvändighet för välfärdsstaten som vi känner den.
Men det ”förutsätter ett sansat och sakligt samtal för att frigöra debatten från de inlåsningar som de senaste årens ofta känsloladdade och affekterade diskussioner om invandring har skapat”, skriver generaldirektör Mikael Sjöberg (SVD 19 mars).
Låt oss kalla det den realistiska linjen.