Rotlös hjälte
Göran Greider: Palme-filmen har rensat bort arbetarrörelsen
En kvarts miljon biobesökare har redan sett dokumentären om Palme sedan den gick upp i höstas. Jag är en av dem. Jag klev ut på gatan upplyft och samtidigt bedrövad över den samtid som slog emot mig. Vi mäter upp vår egen tid, våra besvikelser och förhoppningar, med hans hjälp. Ja, det räcker med att hans röst ibland hörs ur en radio så stannar tiden till och vi blir tankfulla och Palme är den ende svenske politiker om vilket detta kan sägas.
När filmen nu visas i tre timslånga delar i SVT kommer den att på allvar slungas ut i svenska folkets medvetande och bidra till att forma inte bara bilden av Palme utan hela vår förståelse av politik. Och Kristina Lindströms och Maud Nycanders film är lysande. Privata smalfilmer blandas med gatubilder från ett svunnet nittonhundratal. Film är och förblir, som Pasolini alltid påpekade, verklighetens eget språk och varje klipp innebär att döden gör sig påmind.
Men det där gör oss också intellektuellt försvarslösa inför filmens övertalningskonst och det vi upplever som verklighet är givetvis lika mycket fiktion. I dokumentären om Palme finns en gömd fiktion, en berättelse och ett sätt att se på människor och politik som förvånansvärt naivt hämtas från vår egen tids alla inskränktheter.
”Mordet har överskuggat människan. Men vem var han egentligen” – säger speakerrösten efter de inledande bilderna från Sveavägen och Benny Anderssons reflekterande pianoklink. Det blir frågan filmen igenom: Vem var Palme? Individen Olof Palme står i centrum. Han var bohemisk, håret flög åt olika håll, han kunde rabbla idrottsresultat men inte laga mat. Mycket av det politiska framställs faktiskt som ett slags familjehistoria. Palme kom inte från överklassen på Östermalm utan från en familj som ville förändra samhället. Erlander var en fadersfigur för honom. När socialdemokratin når rekordsiffror i valet 1968 är det enligt speakerrösten Erlanders och den ambitiöse Palmes förtjänst.
Jag ser den tre timmar långa dokumentären om socialdemokraten Olof Palme och tvingas notera att inte en enda gräsrot kommer till tals. Är de utrensade? Föll Palme ner från natthimlen?
Ett långt följe av barndomsvänner från Östermalm, statsvetare, Palmepojkar och journalister bidrar till att måla det tunga porträttet i olja. Och plötsligt står vi där med en fantastisk gestaltning av vad politik reducerats till i dag: Personer och förtroendet för personer, allt analyserat av en elit. Arbetarrörelsens tusenden får medverka som filmkuliss, men samma öde drabbar också den breda anti-auktoritära vänsterrörelse som i filmen gästspelar med sina Stalinporträtt och inget mer. Löntagarfondsfrågan, som kan sägas utgöra arbetarrörelsens interna vänsteruppsving, analyseras i huvudsak av Kjell-Olof Feldt! Gick det inte att hitta något litet klipp av Meidner eller från den entusiastiska LO-kongress som antog förslaget?
Jag har länge tjatat om att det helt enkelt inte går att förstå gestalten Palme om man inte utgår från att han levde i symbios med den rörelse han ledde. Hade Palme följt den normala banan för en överklassyngling i Sverige hade han blivit jurist eller möjligen gått med i Högerpartiet eller Folkpartiet. Men då hade ingen kommit ihåg denna säreget begåvade människa.
I dokumentären krymps begreppet politik ner till att handla om personligheter. Omedvetet cementerar regissörerna därmed den bild vi har av politiken och politikerna i medialiseringens och åskådardemokratins era. Det enda som någonsin skrämt borgerligheten är organiserade människor men ur djupet av en borgerlig, individfixerad tid frågar speakerrösten i stället: ”Hur ska man beskriva en människa som sätter allt i rörelse?”.
”Jag önskar att han hade fått vara en vanlig människa”, ungefär så säger sonen Mattias i filmen. Han ser oändligt sorgsen ut när han berättar om glåporden på skolgården och minns dockorna, föreställande en ondskefull Palme, som kastades omkring på moderata valmöten. Den yngste sonens ansikte fastnar på näthinnan. Jag får inte bort det. Kanske för att det omvänt uttrycker drömmen om att en annan politisk värld är möjlig.
Kampanjerna mot Palmes person under åttiotalet får i filmen ingen förklaring. För att förklara hatet räcker det inte med Palmes skarpskurna anletsdrag. Hans bärande tankefigurer, det starka samhället och den demokratiska socialismen, innebar ständigt höjda skatter och en permanent utbyggd offentlig sektor, vilket i sig kan beskrivas som ett slags socialisering av tjänsteproduktionen. Där fanns, vid sidan av det borgerliga hatet mot en klassförrädare, roten till kampanjerna och förtalet. Och att Palme trots allt oftast lyckades uthärda allt detta hat kan i sin tur knappast förklaras med något annat än att han hade halva sin varelse nedsänkt i det stora kollektiv som utgjordes av den samlade arbetarrörelsen som i filmen är bortklippt.
På biografen där jag först såg filmen råkade jag i samtal med en ung regissör. Han menade att Palme väl egentligen borde ha varit utrikesminister? Det internationella engagemanget är fantastiskt skildrat i filmen. Men återigen: det är som om allt det kontroversiella i Palmes välfärdsbyggande på hemmaplan är bortsopat. Läs Palmes tal om vinster i vården högt – och en Mikael Damberg eller Magdalena Andersson springer sin väg. Att Palme med ett sådant självförtroende agerade på världsarenan berodde till mycket stor del på att den rörelse han företrädde på hemmaplan gick i spetsen för en enorm social omvandling.
I dag är Sveriges roll globalt alltmer nedtonad, i takt med att borgerligheten gjort Sverige till ett av hundra marknadsliberala experimentverkstäder.
Men därmed får det vara slut på klagandet. SVT:s tittare har underbara dagar framför sig och bara det faktum att ett folk ännu fascineras av en rörelsepolitiker inger hopp.
Tv-dokumentär
» Palme
Av Kristina Lindström och Maud Nycander
Sänds i tre delar med start i kväll SVT 1 kl. 21.00
