En seger för de fattigaste
Olle Svenning om nya vänsterns medvind
Spanien var mitt hemland under det tidsskede som kallades la movida, den eviga festen. Kapitalet flödade, friheten var ny, rikedomarna steg mot himlen.
Längs de långa, länge fattiga, kusterna reste sig sommarpalats, semestervillor och hotell för den enklare publiken. Den eviga flotta chartersemestern såldes av banker, turistindustri och korrupta politiker, Baronerna.
Illusionen, rikedomens utopi, löstes upp brutalt och omänskligt. Ekonomin kraschade och folket fick betala. Nu råder massarbetslöshet, en halv ungdomsgeneration kan vara förlorad, hundratusentals välutbildade emigrerar. Fast nu går det bättre för ekonomin, försäkrar liberala ignoranter. En lätt ekonomisk tillväxt har köpts till priset av lönedumping, en arbetslöshetsersättning på svältnivå, inskränkta mänskliga och fackliga friheter. Den härskande klassen, högern och det gamla socialistpartiet, PSOE, härjas sedan decennier av brottslighet, fiffel och maktmissbruk.
Under sent 80-tal rustade socialist-regeringen dödsskvadronen GAL som skulle oskadliggöra baskiska terrorister. Partiets ledning tog för sig i sin klientregion, det väldiga och fattiga Andalusien. Partido Popular, det härskande högerpartiet, vadar i falska fakturor, dess ledare har håvat in svarta pengar och förre vicepresidenten, ekonomiministern och IMF-ledaren Rodrigo Rato, häktades nyligen för omfattande pengatvätt.
Mitt i detta sönderfall stiger två kvinnor fram som representanter för motstånd och förnyelse. I Barcelona blir vänster-alliansens Ada Colau ny borgmästare och i Madrid kommer Manuela Carmena att ta över. Den nya vänstern vann den 24 maj kommunalvalen i landets två största städer.
Ada Colau var länge aktivist i en rörelse som kräver bostäder åt alla. Hon och hennes rörelse vill bland annat öppna de tomma lägenheterna för bostadslösa. I Spanien vräks 200 000 varje år, samtidigt står fem miljoner lägenheter tomma på grund av bankernas och regionregeringarnas sanslösa fastighets- och kreditspekulation.
Manuela Carmena, 71 år och högt kvalificerad jurist, har varit människorätts- och demokratiaktivist i ett halvt sekel. Under Franco-diktaturen, så väl skyddad av Nato, försvarade hon arbetare som avskedats av politiska skäl. Många av dem torterades, flera dog. Carmena var verksam i det underjordiska kommunistpartiet.
Hon binder samman den äldre radikala generationen med den snabbt växande unga vänstern. Den liknar inte 68-generationen, så uppfylld av hedonism och individualistiska ambitioner, innan sekterismen tog vid.
Dagens unga vänster är praktisk och inspireras främst av postmarxistiska filosofer som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe som vill att den klassiska marxistiska klasskampen ska växa ut i konflikter och folklig mobilisering inom alla sociala sfärer: miljö, stadsplanering, utbildningspolitik, hälsovård, bostäder, inom allt som konstituerar mänsklig och medmänsklig verksamhet. Allt enligt den radikala demokratins principer.
Podemos, vänsteralliansens överlägset främsta kraft, talar inte särskilt mycket om kapitalismen, däremot om ekonomisk demokrati. Rörelsen är självklart upptagen av de stora hotande globala miljökatastroferna, och engagerar sig intensivt i de vardagliga frågorna: hur ska tillgången till el och rent vatten garanteras i de fattiga förorterna och hur ska de svåra sanitära problemen lösas? Vardags-realismen har en ideologisk överbyggnad och den kan enkelt uttryckas i termer som social rättvisa, hållbar utveckling, verklig demokrati. De kraven är revolutionära mätt mot villkoren och ideologin som härskar i vår tid.
De som bär upp den nya vänstern, de som en gång kallade sig de upprörda, los indignados, tillhör som regel det nya prekariatet: ungdomar som inte får plats i det kapitalistiska systemet, människor som tvingas till korta så kallade flexibla jobb, som inte har möjligheter att skaffa egen bostad. De utdefinieras som icke-behövda enligt den praktik som vår ekonomiska ordning bygger på.
Jag tänker något nostalgiskt på ett samtal jag lyckades ordna med samhällsfilosofen och kemiingenjören André Gorz. Det var mot slutet av 70-talet och jag ville höra hans uppfattning om den nybildade vänsterunionen. Den blide Gorz föredrog att tala om den bok han var på väg att skriva, Farväl till proletariatet. Han trodde inte längre på arbetarklassen som det samhällsförändrande eller revolutionära subjektet.
Arbetarna är underkastade kapitalismens produktivistiska logik, de förmår inget annat än att reproducera den nuvarande ordningen, kanske då med hjälp av staten. Historien bär på förfärande bevis.
Dessvärre stärker dagsrealiteterna Gorz tes. I allt flera länder röstar stora delar av en desperat och kanske övergiven arbetarklass högerextremistiskt. I Frankrike är Front National det överlägset största arbetarpartiet. Nation, ibland rent av ras, är viktigare markörer än klassolidaritet.
Det är, sa Gorz, prekariatet, de unga och de marginaliserade som är samhällsförändrarna. Arbetarklassen skapades under kapitalismen, prekariatet däremot har vuxit fram under kapitalismens djupgående kris. Det gamla systemets relationer är på väg att lösas upp. Dessutom har de teknologiska förändringarna i grunden ändrat villkoren för lönearbete, behovet av det minskar drastiskt. Prekariatet kan bygga ett nytt samhälle, utan att snegla mot de historiska samhällsmodellerna.
Gorz orienterade sig med tiden alltmer mot ett slags ekosocialism, en föreställning om att det ekonomiska systemet inte, som Marx menade, måste sprängas av sina inneboende ekonomiskt-sociala motsättningar. Systemet går under som en följd av rovdriften på naturen, skövlingen av råvaror, den centralistiskt livsfarliga teknologin, främst kärnkraften.
Den nya unga vänstern har byggt in ekologin i sin ideologi och praktik men har också tagit till sig Gorz kritiska analys av lönearbetet: ”Lönearbetet står alltid i motsättning till den autonoma verksamheten. Befrielsen kan inte skapas i arbetet, bara utanför det.”
Roland Paulsen, den unge sociologen, som skrivit den rasande boken Vi bara lyder, måste ha läst sin Gorz eller möjligen den stenhårde marxisten Paul Lafargues attack mot det kapitalistiska arbetets dogm, ”ur vilket allt socialt och individuellt elände kommer”.
Gorz argumenterar förstås inte mot att vi ska arbeta; han söker en ny logik: ”En period ska vi arbeta i fabriken – om den ens finns – i ett annat tidsskede verka som det civila samhällets redskap.”
Dogmen om arbetet lever vidare i den italienska motståndsrörelsens paroll: Den som inte arbetar han eller hon ska inte ha rätt att äta. (Chi non lavora, non mangerà)
Gorz och den nya vänstern vill bryta med den moralen och med synen på arbetet som tvång, som social disciplinering, som ovärdig underordning. Det är om de villkoren Roland Paulsen berättar.
En befrielse kan ske genom drastisk arbetstidsförkortning. Herregud, det var 1889 som arbetarrörelsen krävde åtta-timmarsdag. Åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars fritid. Gorz som många inom den nya vänstern argumenterar för medborgarlön, en civiliserad reform för de många tusentals medelålders och äldre som ideligen kränks i den arbetslöshetskö som aldrig kommer att ta slut för dem. En bara marginellt förändrad fördelning av den gemensamma rikedomen, alltmer i händerna på en exklusiv elit, skulle mycket enkelt finansiera en sådan angelägen reform.
Hos Gorz, såväl som hos den nya vänstern, finns ett tydligt utopiskt tänkande, främmande för marxismen och, förstås, för socialdemokratin.
”De segrande vänsterallianserna kommer att samverka med PSOE. Att styra storstäder och autonomier ger oss erfarenhet av att arbeta inom institutionerna”, skriver Podemos talesman Pablo Iglesias i senaste numret av New Left Review: ”Samarbetet är inte riskfritt: Vi kan förlora vår roll som outsider, som opposition till de två gamla maktpartierna, och det kan skada oss vid parlamentsvalen senare i år.”
I de valen är Podemos mål att bli större än PSOE. Socialisterna måste besegras för att tvingas ge upp sin antisociala åtstramningspolitik, argumenterar Iglesias. Ett förlorande socialistparti har inget annat val än att alliera sig med Podemos. Alternativet är att följa arbetsgivarföreningens råd att bilda en stor koalition med högerpartiet PP men en sådan allians skulle leda till ”pasokisering” av PSOE. Partiet skulle likt de grekiska socialisterna Pasok svepas bort från den politiska scenen.
Podemos kan vara på väg att skriva om arbetarrörelsens historia: först försvann kommunistpartierna och nu tycks socialdemokratin vara på väg att förlora sin hegemoniska makt över arbetarrörelsen.