Inte så dumt om dumheten
Om klokheten och visheten finns det gott om texter. Ända sedan antiken har tänkare försökt formulera den rätta vägen till det goda, med tiden rent av lyckliga livet. Möjligen är det en överdrift att säga att dumheten är mer utbredd än klokheten. Få har likväl tagit sig an dumheten som undersökningsobjekt. En av dessa är Robert Musil, mest bekant för sin lysande roman Mannen utan egenskaper, kanske en av världens roligaste romaner. På fullt allvar håller Musil 1937 ett föredrag om dumheten för Österrikiska verksförbundet, en sammanslutning bestående av konstnärer, hantverkare och företagare. (Om dumheten, övers. Henrik Sundberg, efterord Bo Isenberg, Vesper essä).
Han håller föredraget två gånger, dessutom i Wien, ett år innan nazisterna tar makten. Musil skriver att så fort vi får lite makt eller kastar en smula strålglans omkring oss, så kan den egna klokheten smyga in bakvägen i utrop som ”Jag är väl inte dum heller!” Han fortsätter resonemanget: ”När det gäller behovet att förhäva sig blir i synnerhet ett visst lägre mellanskikt av anden och själen fullständigt skamlöst så snart det framträder i skydd av partiet, nationen, sekten eller konstriktningen och får säga vi i stället för jag.”
Att skriva och säga detta 1937 i skenet av vad som pågick och strax blev värre, förefaller onekligen, vad ska jag säga – dumdristigt? Musil når ingen definition, men hans eleganta liknelser, värdig en Vergilius med humor, och hans stil preciserar frågan och ger föredraget en aura av klokhet.