Grymhetens offerriter på Kungliga Operan
Våroffer fortfarande modernt efter 102 år
Stravinskys Våroffer är än i dag, 102 år efter den skandalomsusade premiären i Paris, ett häpnadsväckande modernt musikstycke. Få verk har påverkat det senaste seklets konstmusik som det. Därtill är det ett verk som varje koreograf med självaktning någon gång måste ta sig an, ungefär som varje teaterregissör måste göra Hamlet.
Johan Inger har tidigare koreograferat första halvan av Våroffer, då för Nederlands Dansteater, och har enligt programbladet utgått från den idé om verket som en dröm han då genomförde. Det är en ovanligt liten grupp dansare, nio stycken, för detta verk som presenteras. Klädda i svartblanka kläder erinrar männen om aggression och krig. När de väl har lyckats fånga en av kvinnorna för offret, så möter de motstånd och till slut en stolthet hos den utvalda. Här offrar sig inte kvinnan för gruppen av män, utan är männens offer.
Nijinskijs koreografi för Ryska baletten 1913 inspirerades av den tidiga modernismens fascination av primitivismen. De rekonstruktioner som har gjorts visar en stampande kår och hårda rörelser nära golvet; tvärtemot tidens tåspets och eteriska illusioner av svävande nymfer. Ingers nedåtriktade rörelser är mjuka men bestämda och skapar ett slags spel där den inledande drömmen visar sig vara en illusion, som förverkligad leder till grymhet. Olivia Ancona som den offrade kvinnan och Jérôme Marchand som den drivande mannen gör mycket bra ifrån sig, överlag är samtliga dansares prestationer av hög halt.
Ett kort verk föregår Våroffer, Ballader i koreografi av Roy Assaf, med de skickliga Mariko Kida och Hokuto Kodama. Brahms Ballader op. 10 framförs av Roland Pöntinen till ett pas de deux om, ja, en relation. Assaf har ett eget språk som väcker nyfikenhet, även om verket bitvis är på gränsen till mim. Samlingsnamnet Spring ’15 kunde också gott ha rymt ett verk innan Ballader, som har karaktären av ett intermezzo mellan två större verk.