Bokbranschen är helt under omförhandling
Den går samma öde till mötes som musikindustrin – under tiden bråkar vi om Biskops Arnö
Förra veckan publicerade jag texten ”Vi skriver litteratur för rika människor”. Mina skäl var följande:
1) Jag ville bestrida två debattartiklar, signerade författaren Johan Heltne och ledarskribenten Erik Helmerson, där svensk bokutgivning påstods kontrolleras av politiserade queerteoretiker.
2) Svensk bokutgivning möter tuffa år. Stunden är en prövning för avancerad skönlitteratur. Förlagen går nu skivbolagen och mediehusens väg. Utgivningsmodeller justeras. Affärer försvinner. Det är inte längre självklart att inbundna utgåvor bär försäljningen.
I klartext: Förlag och författare kommer att tjäna mindre pengar. Jobb ryker. Förlaget Natur och kultur – med rejäla sedelbuntar i madrassen – meddelade i november att ett tiotal tjänster upphör. Det finns 102 färre fysiska bokhandlare i Sverige än för tio år sedan. Vad som en gång var viktigt, är inte viktigt mer.
De som blir kvar kommer i hög utsträckning vara personer med privat fuck you-kapital på banken. Att pyssla med litteratur blir parnassens tidsfördriv.
Detta har många velat debattera.
I Göteborgs-Posten skriver feelgood-författaren Johanna Schreiber att det minsann ”går att skriva vad som helst, så länge människor är beredda att betala för att läsa det”. Jag förklarar härmed transaktionsglädje och kulturpolitik äkta makar.
Men jag fruktar inte främst romcom-böckernas arma öde. I en av arv och miljö präglad litteraturvärld riskerar en stramare svångrem att utradera de konstnärer som redan i dag kämpar mot saldot. Snart återstår blott monokeln.
Någon som däremot inte alls vill debattera är författaren Johanna Frid. Hon vill hellre bråka om bisatser.
En parentes i min text – om kvaliteten på de manus som lämnar den välrenommerade författarskolan Biskops-Arnö – orsakar ilska i Dagens Nyheter:
”Anderssons påståenden är så trubbiga och infama att jag blir mållös. Hans tankar om ämnet kan knappast kallas originella. Det är dags för medelklassens kulturskribenter att damma av sin Bourdieu och åter sätta sig in i begreppen kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital. När de har gjort det diskuterar jag gärna vidare.”
Ergo: Johanna Frid – med dubbel högskoleexamen i filosofi och kulturförmedling, vad nu det betyder – snackar inte med obildade avfällingar som Andersson. Jag noterar att Johanna Frid aldrig bevärdigar sig med att förklara den franske sociologens teorier om hur bland annat status skapas och upprätthålls för läsaren. En beprövad metodik för den som mest vill befästa sin plats i rummet.
Den sortens klasskamrater är enkla att avfärda.
Min ursprungliga text handlar om det materiella maktförhållandet mellan distributör och författare. En relation som inkluderar Johanna Frids utmärkta författarskap. Men här har vi en författare som vill ha beef trots att hon är intellektuell vegan: Inget Bourdieu!? Då vill jag inte va’ med!
”Det jag hatar mest i det här samtalet är de idéer som projiceras på mig som person”, skriver Johanna Frid i en debatt där ingen har nämnt hennes namn. Kulturtext destillerad till autofiktion.
Jag slipper gärna tjafsa om Biskops-Arnö, eftersom folk aldrig pratar om någonting annat. Skolans förtjänster och eventuella brister utgör en tradig genre inom svensk litteraturdebatt. Johanna Frids person har inte med saken att göra.
Mycket få studenter på konstnärliga utbildningar kommer från arbetarhem. Högskoleverket pekar konsekvent på samma sak: Underklass och elever med utländsk bakgrund underrepresenteras. 70 procent av dem som studerar på Konstfack i Stockholm har två föräldrar med akademisk utbildning. Siffror som går att applicera på hela kulturvärlden med bara justeringar i marginalen. Det vore bättre om Johanna Frid argumenterade i sak istället för att visa upp sina högskolepoäng.
Bokbranschen – inklusive förskott, royaltys och stipendier – är under total omförhandling. Vad som i dag betyder pengar betyder i morgon inga pengar. Förmodat originella studier av 1900-talets franska kulturliv förändrar inte den saken. Frågan är principiell men reduceras till enskilda författares känsloliv.
Den som tror att antalet röster kommer att bli fler när förlag går under – räck upp en hand.
Den som tror att en repetition av nittiotalets fäbless för Bourdieu löser en akut ekonomisk realitet – räck upp två.