Mozart med tramsigheter och vacker skönsång
Melodiös Trollflöjten på Östersjöfestivalen
Mozarts och Schikaneders Trollflöjten var på sin tid så populär att det några år efter premären dök upp en fortsättning, Das Labyrinth, komponerad av den sedermera bortglömde Peter Winter. I Labyrinten försöker Nattens drottning röva tillbaka Pamina, som tillsammans med Tamino även här har att gå genom eld och vatten. Papageno får träffa sina föräldrar och småsyskon (tolv stycken) och i stället för munlåset i Trollflöjten, stoppar han i Labyrinten bomull i öronen för att slippa höra de tre damerna.
Uppföljaren var på sin tid populär, även om historien har underkänt såväl musiken som handlingen. Möjligen berodde dess popularitet på att Winters version kunde ses som en parodi på förlagan. I dag är det i alla fall svårt att inte le åt den. Och det tyska sångspelet, som Trollflöjten är det främsta exemplet på, hade sina rötter i folkliga figurer som till exempel Hanswurst. Så visst kan man skämta med detta eleganta, lättsamma verk, när frimurarmystiken och de egyptiska källorna till texten i dag blott är som en saga.
Andrew Staples, som gör Tamino, har också försökt göra just det genom att städsla Johan Rabaeus som berättare. I logen ovanför scenen gör Rabaeus sitt bästa, vilket inte är lite, med den rätt fåniga, nyskrivna texten. Papageno är inte bara föräldralös, han saknar pensionsförsäkring. Hans förtjusning i Papagena borde rendera statusmarkering på Facebook och mot slutet vill han inte bara ha en flicka, utan en stor stark. Ja, på den nivån är det.
På en helt annan nivå befinner sig solisterna. Carl Ackerfeldt visade redan i Kungliga Operans uppsättning scenisk och musikalisk begåvning för rollen. Så även här. Andrew Staples sjunger gudskelov betydligt bättre än han skriver, och bland de många goda insatserna så lyser Christiane Kargs Pamina extra starkt, med sin fylliga, varma sopran. Nattens drottning har fått en sällsynt bärkraftig sopran i Albina Sjagimuratova, vars röst är lika tät som svartaste natten och även Peter Roses Sarastro har den rätta svärtan i rösten.
Harding är en smula brutal i sin ledning av Radiosymfonikerna, även om det lugnar ner sig lite efter paus; Mozart kräver i första hand svikt, inte det slags bombastiska uttryck som kommer först med Beethoven.