Monstret i spegeln
VIKTOR JOHANSSON om robotar om människor – och hur de liknar varandra
Ingolstadt. Början av 1800-talet. En jättelik varelse kurar ihop sig i ett skjul, aktar sig för det som droppar från himlen. Hopsydd av gamla likdelar men ändå bara barnet smygkikar han på människorna upplysta av stearinljus. På samhället. Suktar.
Frankensteins monster är i Mary Shelleys original Frankenstein, eller Den moderne Prometeus varken hjärndöd eller känslokall, han kan vara litteraturens första emobot. En konstgjord intelligens som motiverar sig med emotionell input.
I dag, tvåhundra år senare, sliter forskarstudenter sitt hår över hur de ska kunna locka datorer och robotar att generera eget lärande. Man experimenterar med ett slags inopererad hunger för bekräftelse och ömsesidighet. Man programmerar roboten att bli uppspelt över överraskningar, över upptäckter.
Kanske sliter de sitt hår på grund av samma passion som den unge Victor Frankenstein: över tricket att bygga liv, oskuldsfullt och oförfalskat. Kan vi bygga en maskin som säger oss vad vi är värda? Kan vi bygga en maskin som ser oss ur ett ogrumlat ljus?
Los Angeles. Tidigt 1990-tal. John Connor crossar sig fram längs ökentorra dräneringskanaler. Han ska rädda världen. Ett militärt försvarssystem kommer plötsligt att utveckla självmedvetande och försvara sig mot människan. En robot skickas från framtiden chippad att döda John Connor, och en robot att skydda honom, valpen på crossen, den framtida ledaren för människans motståndsrörelse mot maskinerna.
I John Camerons Terminator 2 – domedagen är robotarna ett slags omvänt Frankensteinmonster. Deras primärdirektiv är försvar, självförsvar och paranoia. Johns livvakt går bara på tillknäppt autopilot, husse lär honom några trick som en simpel tamagotchi. Men det är när livvakten ser människans vänskapsband, hur de gråter fast det verkar ineffektivt, som hans kortkommandon devalveras. Vänskapsband lyser i robotens röda laserögon som ett helt nytt material. Starkare än stål. Kanske är känslomässiga investeringar en säker investering. Maskinen speglar oss till slut i ett ogrumlat ljus, och han slutar som Frankensteins monster börjar: suktande.
Frankensteins bortsprungna jättebebis är lika mycket en upptäckare som sin pappa, han upptäcker elden, grillar bär, lär sig tyda språk. Hör hur människorna skickar språk mellan sig och monstret hungrar nu starkare än efter bär. Han dyker in i samhället precis som han sticker handen i den värmande elden. Människorna jagar bort odjuret med facklor.
En emobot som utesluts från gemenskapen, sin motivationskälla, kan tänkas bli deprimerad, utbränd, kanske till och med flippa sina drivrutiner och hata gemenskapen. Så reagerar Frankensteins monster.
New York City. 1997. IBM:s superdator Deep Blue sveper fram med sina pianolackade pjäser och besegrar världsmästaren Garry Kasparov i schack. Kasparov skriker om en konspiration, att datorn gjort mänskliga drag, ologiska drag. Att maskiner räknar åt oss är vi ganska coola med, inte ens när mänsklighetens försvarare besegras en gång till samma år förklarar vi krig mot vår nu odiskutabla övermaskin. Men om maskinen tar sina logiska schackstrategier – offra en pjäs för att vinna flera – och gör något så oskyldigt som att applicera det på människor? Då har vi skapat ett monster vi inte vill möta i spegeln.
I Isaac Asimovs I, robot idiotsäkras robotikens lagar så att maskinernas handlande, eller underlåtelse att handla, inte får skada en människa. Men i filmversionen av Alex Proyas skönjer tjänsterobotarna det större perspektivet och konspirerar för att bura in människorna så de inte kan skada varandra. Ifall åverkan på en människa leder till att flera får det bättre så funkar det ju också med lagarna. Och vips, utifrån några enkla mattetabeller har vi fått en utilitaristisk mördarminiräknare på halsen. När vi speglar oss i dess iMacskal vill vi se andra värden än ettor och nollor, offer och vinst, springare och löpare.
Frankensteins monster kommer inte undan sin självuppfyllande profetia till namn och går bärsärk. Hämnas sin pappa för att ha snickrat ihop honom till denna värld som inte välkomnar honom. Var han inte i original oskuldsfull och såg oss i levande ljus? Såg att vi satt inne när det regnade och vävde vänskapsband.
Detroit. Tidigare i år. Hondas android Asimo fjärrstyr violiner och bastubor. I en cirkusattraktion för fina salonger dirigerar den Detroits symfoniorkester. Men är samhället på riktigt redo för den monotona schimpans i astronautdräkt som Asimo är, när vi inte är redo för vanliga miffon, transor och permobilcyborger? Innan vi vågar titta Frankensteins monster i ögonen måste vi våga se Frankensteins monster i spegelbilden.
