Snart vill ingen ordna midsommarfirande
Måste samhället rasa för att folkrörelserna ska överleva?
För något år sedan firade jag midsommar vid Spånga kyrka. Det var rätt trevligt, ett vad man kallar hederligt midsommarfirande med stång, spelmän, picknick och dans. Men de som höll i nyckelharporna oroade mig en aning. Ingen verkade vara yngre än 70. Vem tar över när de dör? Vem vill ställa upp gratis och ordna ett midsommarfirande?
Människor från olika delar av västerort satt på sina picknickfiltar, småpratade och bad ibland om ursäkt för barnens osmidighet kring begreppen ditt och mitt. I bakgrunden hördes rop från tombolan, de vuxna gladdes åt att sätta blommor i midsommarstången.
Det är fint. Men det dåliga samvetet över att vi lever på de äldres ork och lust att föra vidare traditioner bubblar. Jag vill lyssna till nyckelharpor ibland, jag vill fira midsommar, valborg, se till att arbetarrörelsen lever vidare för att kunna gå på intressanta föreläsningar och bokcirklar med spännande författarsamtal. Men någonstans inser jag att det innebär att fler under 70 måste bidra.
Samtidigt finns det hopp.
Jag pratade med Fardosa Omar, verksamhetschefen för Rinkeby Folkets hus. ”Om du bara visste hur många kvinnor och män som ställer upp för barnen i Folkets hus. De säger att vi har hjälpt deras barn och nu vill de hjälpa andras barn,” sa hon.
Jag såg det själv när jag arbetade som volontär på Rinkeby bokfestival. Efter en heldag i köket gnällde jag som ett litet barn, ändå slet jag inte ens hälften så mycket som en del andra. Det var inte bara äldre människor utan ungdomar och människor i medelåldern. De verkade drivas av viljan att förbättra.
Förra sommaren arbetade jag för Jämtlands tidning och åkte ofta runt i bygden och såg hur det här och där bubblade av folkrörelser. Jag träffade bland annat en skara människor i varierande ålder vars stora intresse var tändkule- och veteranmotorer, och ungdomar med nyckelharpor och fioler i högsta hugg. Jag frågade en ungdom varför hon var med i ett spelmanslag när man kan göra så mycket annat. Hon förklarade att det var viktigt för henne att föra vidare kulturarvet.
I mina möten med människor som var engagerade i väckelserörelsen ställde jag ofta frågan varför de gick med och svaret brukade alltid vara att de ville ge tillbaka till andra som inte hade det lika bra ställt som dem. Samhälleliga missförhållanden och viljan att förändra eller förbättra andras liv verkade vara grunden till engagemanget. Folkets hus i Rinkeby verkar drivas av samma tanke, liksom ungdomen i Jämtland som ville föra vidare sin kultur. Gissningsvis så att andra kan ta vid.
Men jag undrar om inte även rädsla är en drivkraft. Rädsla för att förlora något så viktigt att man är beredd att lägga sig själv åt sidan för mänsklighetens överlevnad. Behöver vi som kollektiv känna en sådan rädsla för att rörelser som Spånga folkdansgille ska få in nytt blod? Behöver vi att samhället far åt fanders på grund av politiska beslut för att majoriteten ska gå man ur huse och se till att bygga upp det välfärdssamhälle 1800-talsmänniskan en gång drömt om?
