Östlund är en perfekt krydda för Oscarsjuryn
En karismatisk och kaxig europé som gör att galan inte bara handlar om Hollywood
Vilket dygn han fick, Ruben Östlund. På måndagskvällen regnade guldbaggarna över Triangle of sadness på Filmgalan – fjorton timmar senare var filmen trefaldigt Oscarnominerad. Kombinationen av kaskadspyor och kolsvart samtidssatir om kön och klass fungerar uppenbarligen på båda sidor av Atlanten.
Men kanske är det också regissören själv som har charmat den amerikanska filmakademin. Två av nomineringarna – för originalmanus och regi – är utfärdade till honom personligen. Och Ruben Östlund har aldrig varit främmande för att flörta med Oscarsjuryn, som i den virala videon där han låtsades (?) bryta ihop när Turist inte nominerades till bästa utländska film 2015.
2018 fick han revansch när The Square knep en nominering i samma kategori, och nu tar han alltså tre nya steg framåt.
Egentligen är det inte alls förvånande – och inte bara för att Östlund är en skicklig filmskapare. Han är exakt den sortens regissör som Oscarsjuryn tycker om att krydda sina kategorier med: en karismatisk och lite kaxig europé, precis lagom provokativ men ändå förtjust över att få vara med. Tillsammans med Martin McDonagh (med åtta nomineringar för The banshees of Inisherin) blir svensken en garant för att galan inte bara ska handla om Hollywoodnostalgi (i år starkt representerad av Steven Spielbergs självbiografiska The Fabelmans).
Och så är han man, vilket verkar vara det absolut säkraste sättet att bli nominerad till en regi-Oscar. Efter två år av kvinnliga vinnare (Chloe Zhao och Jane Campion) är kategorin återigen helmanlig, trots att Sarah Polleys Women talking blev en av förra årets mest hissade filmer.
Kanske har filmen förbisetts för att den, till skillnad från Campions cowboyfilm The power of the dog och Zhaos roadmovie Nomadland, är så ohämmat kvinnlig
Women talking bygger på romanen av Miriam Toews, om en grupp kvinnor i en isolerad kristen sekt som har utsatts för systematiska övergrepp. När männen ger sig av för att betala borgen för förövarna samlas kvinnorna på ett höloft för att prata om sin framtid – ska de stanna eller ge sig av?
Kanske har filmen förbisetts för att den, till skillnad från Campions cowboyfilm The power of the dog och Zhaos roadmovie Nomadland, är så ohämmat kvinnlig. Unga och gamla kvinnor, milda och rasande, samlas för att metodiskt prata sig fram till en lösning. Alla blir lyssnade på och får tala till punkt, och debatten blir inte mindre på allvar för att de flätar varandras hår medan de pratar.
Ingen i den formidabla rollistan – Claire Foy, Jessie Buckley, Frances McDormand, Rooney Mara med flera – har nominerats till en Oscar, eller något annat av de större priserna (med undantag för en Screen Actors Guild Award för bästa ensemble). I stället har Sarah Polley fått nöja sig med en rad nomineringar för bästa manus efter förlaga.
Filmen fick en Oscarsnominering för bästa film, men som en av tio nominerade, och mot hyllade publikfavoriter som Everything everywhere all at once och Top Gun: Maverick, har den nästan lika liten chans som Triangle of sadness att ta hem priset. Jag hoppas ändå att varenda människa går och ser den.
Fotnot: ”Women talking” får svensk biopremiär den 17 februari. Oscarsgalan äger rum den 12 mars.