Bildade medelklassens språkrör tackades av
Sista avsnittet av ”Nordegren och Epstein” sändes framför publik i Berwaldhallen
Härom kvällen när jag som vanligt lagade middag till P1 så var det ett helt litet program om planerade förändringar i tablån. Bland annat skulle Lundströms bokradio få en ny sändningstid, och P1 morgon ska börja gå även på lördagar.
Jag är ett riktigt P1-head och få saker rubbar mina cirklar lika mycket som tablåförändringar – mina morgonvanor följer P1 morgons körschema och det stör mig fortfarande att reprisen av P1 kultur kommer först klockan 19 – så jag är tacksam för varningen.
Men till och med jag förvånades lite av pådraget när Nordegren och Epstein i veckan gjorde sin sista sändning. Tolv år i etern är förvisso en lång tid men inte jätte- jättelång. Berwaldhallen och radiosymfonikerna, really? Jag bestämde mig för att åka dit.
Trots de numererade platserna var det vassa armbågar vid biljettkontrollen – de mer rutinerade hade förstås varit där i god tid och njöt ett glas vitt vin i de sköna skinnsofforna medan vi andra stångade oss in. Inne i själva konsertlokalen var raderna fullsatta. En av dem bestod, fick vi veta under sändningen, av programmets ut-lasade redaktörer och producenter. På raden framför mig satt SR:s vd Cilla Benkö, på den bakom ett proffs med en teaterkikare. Thomas Nordegren hade på sig en guldfärgad kostym, Louise Epstein en grön paljettblåsa och bakom dem satt så Sveriges radios symfoniorkester, under ledning av Daniel Harding. Allt blir väldigt pampigt med en symfoniorkester.
Så vad är grejen med Nordegren och Epstein? Som Thomas Nordegren själv påpekade på scen så var de inte först ut med en talkshow i P1 – det var Annika Lantz (denna evigt underutnyttjade resurs), som också fick en massa skit från lyssnarna för att hon tramsade i den seriösa kanalen (fortfarande enligt Nordegren). Men när Nordegren och Epstein tog över hade folk vant sig vid det rappkäftade formatet. Tillsammans tog de sig an nyhetshändelser och aktuella debatter och tillsammans blev de till ett språkrör för den bildade medelklassen, i både ämnesval och tonfall – Nordegren lätt kolerisk, Epstein mer eftertänksam, ”jamen Thomas …”.
De höll stilen in i det sista. Ämnen för dagen var sådant som Nato-processen och EU-ordförandeskapet och gästerna var valda med utsökt bildad-medelklass-känsla, bland andra hovsångerskan Elin Rombo, Horace Engdahl, First Aid Kit och världsmusikern Ebo Krdum.
Men de talade också om åldrande och, förstås, slut. Med mina 52 år tillhörde jag publikens yngre halva och jag vill inte vara ofin, men kanske att Nordegren och Epstein också representerade en äldre bildad medelklass. Om tre veckor fyller Thomas Nordegren 70 och en av gästerna var ”äldreprofessorn” Ingemar Skoog – en av få som vägrade låta sig avbrytas av Nordegren – och tillsammans pratade de om hur man bäst tar sig an pensionen, det lät väldigt målgruppsanpassat.
Louise Epstein, 57, har flera år kvar i etern och Katherine Zimmerman, som tar över programtiden med Talkshow är bara tre år yngre. Ändå känns det som P1 nu genomför ett varsamt generationsskifte och återigen tackar jag Sveriges radio för varningen. Jag behöver lite tid att vänja men är snart där – bland de äldre.