”Jag behöver inte mer av rika personers tankar”
Kristofer Andersson om Sverigeaktuella Joan Baez – och varför protestmusiken är så nära döden
I kväll spelar Joan Baez på Stockholm Waterfront. Ett slags skolaula dit sextiotalets folksångare går för att dö, alternativt motta Nobelpriset i litteratur.
Turnén är hennes sista. 77 år gammal och 58 år efter sitt självbetitlade debutalbum stänger hon, fixstjärnan inom den amerikanska akustiska protestmusiken, grinden.
Redaktören Anna frågar, apropå Sverigebesöket: ”Vilka är vår tids protestsångare?” Jag tänker börja svaret med att referera till Aftonbladets nytillträdde politiske chefredaktör Anders Lindberg.
I en intervju med tidningen ETC, sa han i veckan att det inte finns något mer kontroversiellt än att vara socialdemokrat.
Säg det till en människa på flykt, eller för den delen till Staffan Heimerson.
Anders Lindberg smörjer maskinen med fräcka ord. På samma sätt jobbar dagens musikexpertis: Ditten är det nya punken, datten är den nya proteströrelsen. Med glidmedel kan gammalt tvingas in i nytt. Det finns en pedagogisk poäng i att som kritiker arbeta så, och det görs ibland med förtjänst, men ofta leder tanken fel. Jag vill säga:
Det finns ingen ”ny” protestmusik. De som i dag våldför sig på rådande ordning med hjälp av noter gör det i egen rätt. Som gänget bakom separatistiska Oda Studios, eller som den amerikanske kompositören Donald Sturge Anthony McKenzie II, vars album ”Silenced” består av sex improvisationer för sju svarta människor som mördats av amerikansk polis de senaste åren: Sandra Bland, Renisha McBride, Darrien Hunt, Samuel DuBose, Malissa Williams, Timothy Russell och Eric Garner. På en ljudupptagning hörs den sistnämnde upprepa frasen ”jag kan inte andas” elva gånger, medan han kvävs till döds.
En annan del av mig sörjer – slaget är förlorat. Musik anno 2018 är en gymnastikövning, vars värde beräknas medelst jättemånga priser, där allt kan trimmas till ett politiskt ställningstagande. Detta är tiden när artister kan tjäna politisk para bara genom att gå till jobbet. Sådant är viktigt – jag beundrar till exempel Zara Larsson för att hon över huvudtaget står ut i patriarkatet – men det har noll att göra med det som en gång kallades protestmusik.
Historien har länge tvättat det vi kallar (västerländsk) protestmusik i blekmedel och pappas pengar.
Den första meningen i Joan Baez självbiografi lyder: ”I was born gifted”.
Jag föddes med talang.
En keff analys för den som gör anspråk på politisk intelligentia. Vi är många som föds med talang, men de flesta får aldrig chansen att göra någonting med den. Historien har länge tvättat det vi kallar (västerländsk) protestmusik i blekmedel och pappas pengar. Den riktning som Joan Baez symboliserar, och som växte fram i takt med Vietnamkriget, kom inte från dem längst ned. Subversiv popkultur har i USA och Europa oftast utvecklats minst en klassresa upp från botten. I hem ägda av föräldrar som på något sätt lyckades att ta sig därifrån, och som kunde ge sin avkomma en fuck you-slant i doppresent.
Den som på allvar lever längst ned sitter antingen inne, jobbar dubbla skift för att klara hyran, eller är stendöd. En grav generalisering, men jag är trött på storyn om att alla artister av vikt började med att langa ladd. De började med att krönas.
I fallet Joan Baez var barnkammaren välutrustad. Dotter till en far som avlagt doktorsexamen vid Stanfords universitet. Barn till en mor som var ättling till den skotske hertigen av Chandos. I samma stund som Joan Baez föddes ärvde hon ett betydande kapital, värt mer än en grym pipa.
Den protestmusik som Baez representerar – och som skrevs in i Nationalencyklopedin som Protesten med stort P – utgår från en doktorsdotter och hennes polare från New York.
Det i sig påverkar inte hennes gärning. Hon var både tidig (Phil Ochs debuterade först 1964, Bob Dylan 1962) och närmast ensam brud i laget. Joan Baez har varit the center of attention sedan dag ett, i ett liv där tjejers insatser annars oftast erkänns först när de dött på ett motell.
Glöm aldrig frågan: Vilka är dina föräldrar? Vad jobbar de med? Det är den första identitetspolitiska läxa vi behöver lära oss. Ställ frågan konsekvent, och din blick kommer att justeras. Jag har dragit min slutsats: Jag behöver inte mer av rika personers referenser, tankar eller självförtroende i min kultur. De färgar redan mitt liv varje dag.
Glöm aldrig frågan: Vilka är dina föräldrar? Vad jobbar de med?
Sedan Donald Trumps valseger har mer än en analytiker förutspått den politiska musikens återkomst. Det säger något – tror du att musiken slutade vara politisk 1982 kan det bero på att du mest intresserar dig för dina egna klasskamrater. Det skvallrar också om dina polare: Som att de aldrig kommer att drabbas av ekonomisk orättvisa, eller behöver oroa sig för att få på käften bara för att de är svarta tjejer som ligger med tjejer.
Det är därför som du kan ”hoppas” på arga låtar utan oro. Du märker ju inte om någon annan lever eller dör. Allt är bara ljud.
Förra veckan under Brit awards (den brittiska motsvarigheten till Grammisgalan) framträdde Michael Ebenazer Kwadjo Omari Owuo Jr. En 24-årig grime-artist från södra London, känd under namnet Stormzy.
Ett särklassbarn på världens stora scen:
”Theresa May, where’s the money for Grenfell? Just forgot about Grenfell, you criminals, and you got the cheek to call us savages, you should do some jail time, you should pay some damages, we should burn your house down and see if you can manage this.”
I det 24 våningar höga Grenfell tower i London bodde de som aldrig fått några priser. Natten mot den 14 juni 2017 brann byggnaden. Den officiella rapporten med dödsoffer är 71 rader lång. Av de 210 familjer som utlovades ett nytt hem inom tre veckor, hade blott 20 procent fått ett boende ett halvår senare.
Jag vet några grejer som är mer kontroversiella än att vara sosse:
Att vara fattig.
Att inte ha råd att erbjuda din familj ett tryggt hem.
Att dö utan pengar.
Därför lyder svaret på Annas fråga som följer:
När Stormzy står upp för de efterlevande som förlorat allt de äger och älskar, men som inte fått en spänn… där, i den sekunden, hittar du vår tids protestmusik. Kalla den vad du vill. Just nu är jag bara intresserad av att en enda människa i världen väljer att tala om den underklass vi inte talar om.
Strax efter branden meddelade försäkringsbolaget Protector forsikring ASA att olyckan inte skulle få någon negativ inverkan på årsresultatet.